Ibland är dagen efter bättre

Första kvällen med Eldkvarn var bra, men gårdagen var fantastisk. Ja, dagen var väl inte så underbar. En seg början, jobbigt frukostjobb, ett par timmars middagsvila innan lunch och sen ut i Helsingborgs ovimmel. Rejäl husman, en stor latte (storebror lyckades inte riktigt riva inredningen) och sen var man med i matchen igen.

Och när Eldkvarn så anspråkslöst som bara de kan släntrade upp på scenen var man sugen på något stort. Plura var tydligen inte nöjd med torsdagen och flyttade runt i såväl låtlista som låtordning. Well done, om man säger så. Så här utvecklade sig kvällen:

Fritt land:  En vacker, vacker låt som känns som om den hela tiden närmar sig ett klimax, redan här imponerar Plura med en underbar röst.

Småstadskväll: Ove dyker upp med sin trumpet. Trumpet är grymt.

Största skvallret i stan: En av mina absoluta favoriter. En skön uppgörelse med en före detta. Här växlar Plura till lite mer rasp i rösten. Väldigt bra.

I skydd av mörkret: Jag tror aldrig att jag har hört den här låten bättre. Verner ger trummorna en våldsam omgång.

Å hej å hå: Är det här den kompletta beskrivningen av en överjävlig baksmälla? Din marmeladhjärna brer på som förut … Ja, ni fattar.

Nedför floden: Systern till I skydd av mörkret och en verklig höjdare. Carlas gitarrsolo är underbart.

Varje steg du tar: Mycket bättre än på torsdagen. Carla närmast mejslar in solon, Verner bankar och allt i den här låten skriker längtan. Och så innehåller den en av mina favoritfraser: Du är dagen i mig, du är gathörnen av längtan. Den vill jag sjunga för henne någon gång.

Min brud: Samma här, växer rejält andra dagen. Ingen av de mest klassiska låtarna, men riktigt, riktigt bra.

Kärlekens tunga: Den har tydligen spelats live i 6,4 dygn i sträck om man lägger ihop konserterna. Och, ändå blir den aldrig trött. Makalöst.

Kungarna från Broadway: På sätt och vis är det här Eldkvarns nationalsång och berättelsen om tre bröder känns rätt träffande där jag sitter med mina två bröder. Avslutningen är magnifik.

Ikväll: Pianot klinkar, Carlas gitarr får mig att tänka cembalo. Det här är en vacker nedvarvning av det första setet.

Vägen till paradiset: Claes visar ett sällan skådat fighting face här och det är bara början. Ett ytterst samlat sound i den här låten.

Be-bop-a-lula-land: En låt som kan få vem som helst att spritta till. Plura gurglar fram delar av låten. Claes har ställt sig upp bakom sina instrument och tagit av kavajen (är inte ofta man ser det). Det är pang, pang, pang.

Barn av sommarnatten: En visslande cykelutflykt till ungdomsåren, när man sommarjobbade och livet låg framför en. Top notch.

Ett hus på stranden: Visst upplopp när två medelålders damer ställer sig framför mixerbordet. Resten av publiken bara njuter.

Blues för Bodil Malmsten: Varje gång jag hör den tänker jag: hur fan lyckas han komma ihåg hela den texten? Ove tittar in och spelar ett trumpetsolo som både är ensligt och vackert.

Mina stjärnor har slocknat: En given favorit och det här är Carlas låt. Gitarrsolot är magnifikt och tycks bara bli längre och längre.

Chevrolet: En första vers med bara Plura och en sökande orgel. Längtan byggs på när resten av bandet stämmer in och Carla plockar fram sällsamma gitarrslingor som verkligen säger: jag reser på norrländska och mycket öde vägar.

Lilla Sofie: Carlas minspel är häftigt, och den här låten så annorlunda från allt hans bror skriver. Bra, men jag längtade efter en annan Carlalåt.

Fulla för kärlekens skull: Alltid, alltid, alltid fantastisk.

Kommit hem: Ett överraskande första extranummer, men jag klagar inte. Jag älskar den här låten. Jag vill att den ska handla om mig och henne.

Jag är det hjärta: Armar uppåt sträck! Det här är den stora handklappslåten. Verner bombar.

Kungsholmskopplet: Det är inte ofta Carla lirar tre egna låtar, men nu så – och vilken avslutning. Jag vet inte hur lång den är den här kvällen, men det är gitarrsolo och orgelsolo och en värdig avslutning.

Efter det var det inte helt fel att somna rätt tidigt. Jag hade fått allt jag behövde och klarade av. Finns någon som garanterat hade velat sitta där jag satt, så mycket kan jag väl säga …