Positiv resedagbok

Det känns rätt att snön bara når svackorna på de skånska fälten. Den blekt gröna och yrvakna ytan sträcker sig mot himlen och den försiktiga solen. Kanske lurpassar vintern, där den dröjt sig kvar i skuggorna, gör sig redo för ett försök till, men den vet att slaget snart är förlorat. Det är så det känns.

Vindkraftverken är stillastående klimatsmarthet utanför tågets fönster. Norrut. Hemåt. Tåget rusar fram. Jag sitter still, men allt rör sig i mig. Jag vill ut, fram, upp, explodera och jag är lättare på allt utom foten. Den trycker ned gaspedalen. Jag sitter still, vagn 11, plats 55 står det på biljetten, men jag rör mig i expressfart mot februari och mars. Tränings- och skrivarmånader. Vår? Nej, min tid. Vår? Gärna det om du är hon som är hälften av vi. Vår? Absolut, jag vill att solen jagar mig och smälter bort det som fallit och aldrig kan resa sig igen.

Halmstad. Kort uppehåll. Vi är inte försenade längre. Jag är i tid. Norrut. Hemåt. Längtan. Ingen möter mig, men jag är en bra början och fortsättning följer.

Så rör vi oss igen. Jag sitter still men rusar ikapp med tåget. Och jag har glömt allt det tunga. Det är ingen minnesförlust egentligen.

En passus. Jag har så många åt där jag stoppat blödningen i ingångssår. Nog nu, jag söker en utgångspunkt istället. Strax innan gryningen idag lånade jag stjärnorna. Arrangerade dem för att få rätt kosmisk balans. Förlåt för röran, jag ställer allt tillrätta med nästa dikt – och ger du mig stafettpinnen tar jag sträckan runt vintergatan för dig.

Jag far förbi det jag lärt mig – vi ska äta ni ska laga – fast från andra hållet. Norrut. Hemåt. Bara en timme till.

Alla gårdagens hon som inte är morgondagens du är bleka, vackra och försvinnande silhuetter längs vägen. Jag kan inte se på dem, för dagens sol bländar så.

Vidare. Norrut. Hemåt. En blå himmel där cirrusmoln leker obekymrat. Det är knappt plus, men trots allt plus. Och idag är längre än igår. Nu är mer än förr när jag närmar mig Varberg. Jag är fortfarande på väg, bara lite närmare.

Värö bruk stör, men bara temporärt, och jag glömmer det när ett plan målar streck på himlen. Det letar värme söderut, min väntar på mig en bit bort. Norrut. Hemåt.

Efter de sista tunnlarna i Halland ser jag vass som fruset väntar på det jag väntar och längtar; värme, vår, sommar, kaffe i naturen, min grönskande biktstol. Det är bara en halvtimme kvar för en helare man.

På en konstgräsplan sparkar ungar boll och jag ler när vi passerar den trötta stationen i fina, lilla Kungsbacka. Klockan är två. Jag är en och aldrig densamme.

Vi rullar in. Jag landar på välbekant mark. Jag har inget bagage, bara en litografi under ena armen och en lattjolajbansväska att rulla omkring. Muntert går jag längs gatorna i Friggtown, över den sista bron och når Olskroken. Hemma.

Jag vet att regnet kommer en dag när jag tror att sommarhimlen är evig, men jag räds det inte idag, utan gör mig redo för nästa etapp. Min bil har inga pizzahjul, och varken ostbågar eller lik i lasten. Det är full fart framåt och jag har ingen som helst lust att titta bakåt. Inte så länge nu finns.

 

 

5 reaktioner på ”Positiv resedagbok

  1. Jag känner ditt hopp. Och det känns som att du vet vart du är på väg.
    Jag älskar den här meningen ”Alla gårdagens hon som inte är morgondagens du är bleka, vackra och försvinnande silhuetter längs vägen.”
    Jag har memorerat den och bytt ut hon till han.

  2. Full av energi Anjo. Känner din upprymdhet hela vägen hit. Tillbakablickar kan man göra när behovet föreligger. När det inte gör det kan man ta långa kliv framåt och känna våren nalkas för varje steg man tar på trottoarer där vintergruset samlats i små drivor.

    Jag gläds över att läsa om hur du letar utgångspunkt. Det är ett förhållningssätt jag ska fundera lite över.

    Och du, Kungarna från Broadway? Ytterligare en sak vi kan prata om när vi dricker kaffe och väntar in våren.

  3. Jag vill sitta på ett tåg…
    Mot…
    Allt som är jag – ???
    Tur och en enkel mot himmelen… Tack!
    Jag vill inte tillbaka.

    Men, stöter jag på en allt annat en monolog – please, tack tack!
    Rödtjut??? Oh, yes!
    Anjo! – hänger du med på en one ticket?

    /Marie

  4. full fart framåt och ingen lust att titta bakåt…en mening som är full av hopp,längtan,förväntan. Underbart 🙂 jag vill vara där också..där längtan efter något/någon inte fyller mina sinnen….

  5. Colour – härligt, den meningen delar jag gärna med mig av 🙂

    Lilling – ju mer jag tänker på saken så känns det som att den där koppen kaffe får bli flera (eller väldans stor).

    Marie – jag har bestämt mig för att bara lösa turbiljett framöver, inga returer här, så absolut …

    Bittan – åh, längtan finns allt där, fast inte den där skavande otäcka sortens längtan, du kommer att vara där också – det är jag säker på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s