Positiv resedagbok

Det känns rätt att snön bara når svackorna på de skånska fälten. Den blekt gröna och yrvakna ytan sträcker sig mot himlen och den försiktiga solen. Kanske lurpassar vintern, där den dröjt sig kvar i skuggorna, gör sig redo för ett försök till, men den vet att slaget snart är förlorat. Det är så det känns.

Vindkraftverken är stillastående klimatsmarthet utanför tågets fönster. Norrut. Hemåt. Tåget rusar fram. Jag sitter still, men allt rör sig i mig. Jag vill ut, fram, upp, explodera och jag är lättare på allt utom foten. Den trycker ned gaspedalen. Jag sitter still, vagn 11, plats 55 står det på biljetten, men jag rör mig i expressfart mot februari och mars. Tränings- och skrivarmånader. Vår? Nej, min tid. Vår? Gärna det om du är hon som är hälften av vi. Vår? Absolut, jag vill att solen jagar mig och smälter bort det som fallit och aldrig kan resa sig igen.

Halmstad. Kort uppehåll. Vi är inte försenade längre. Jag är i tid. Norrut. Hemåt. Längtan. Ingen möter mig, men jag är en bra början och fortsättning följer.

Så rör vi oss igen. Jag sitter still men rusar ikapp med tåget. Och jag har glömt allt det tunga. Det är ingen minnesförlust egentligen.

En passus. Jag har så många åt där jag stoppat blödningen i ingångssår. Nog nu, jag söker en utgångspunkt istället. Strax innan gryningen idag lånade jag stjärnorna. Arrangerade dem för att få rätt kosmisk balans. Förlåt för röran, jag ställer allt tillrätta med nästa dikt – och ger du mig stafettpinnen tar jag sträckan runt vintergatan för dig.

Jag far förbi det jag lärt mig – vi ska äta ni ska laga – fast från andra hållet. Norrut. Hemåt. Bara en timme till.

Alla gårdagens hon som inte är morgondagens du är bleka, vackra och försvinnande silhuetter längs vägen. Jag kan inte se på dem, för dagens sol bländar så.

Vidare. Norrut. Hemåt. En blå himmel där cirrusmoln leker obekymrat. Det är knappt plus, men trots allt plus. Och idag är längre än igår. Nu är mer än förr när jag närmar mig Varberg. Jag är fortfarande på väg, bara lite närmare.

Värö bruk stör, men bara temporärt, och jag glömmer det när ett plan målar streck på himlen. Det letar värme söderut, min väntar på mig en bit bort. Norrut. Hemåt.

Efter de sista tunnlarna i Halland ser jag vass som fruset väntar på det jag väntar och längtar; värme, vår, sommar, kaffe i naturen, min grönskande biktstol. Det är bara en halvtimme kvar för en helare man.

På en konstgräsplan sparkar ungar boll och jag ler när vi passerar den trötta stationen i fina, lilla Kungsbacka. Klockan är två. Jag är en och aldrig densamme.

Vi rullar in. Jag landar på välbekant mark. Jag har inget bagage, bara en litografi under ena armen och en lattjolajbansväska att rulla omkring. Muntert går jag längs gatorna i Friggtown, över den sista bron och når Olskroken. Hemma.

Jag vet att regnet kommer en dag när jag tror att sommarhimlen är evig, men jag räds det inte idag, utan gör mig redo för nästa etapp. Min bil har inga pizzahjul, och varken ostbågar eller lik i lasten. Det är full fart framåt och jag har ingen som helst lust att titta bakåt. Inte så länge nu finns.