Hon är nog lite drygt tio år. Kinderna är rosiga och fräknarna knappt synliga. Världsvant sätter hon sig på sätet mittemot mig, med biljetten i ett fast grepp. Hon vinkar hej då till sin mamma och ett mindre syskon, ler när tåget rullar och tittar sig omkring. En lycklig liten resenär som snart vecklar upp ett smörgåspaket. Prickig korv och hönökaka, saft till det. Sen köper hon en kexchoklad från serveringsvagnen och ser väldigt lycklig ut på sitt lilla äventyr.

På min lilla gata, när det är mycket mer kväll, står olyckorna utanför pizzerian som ingen minns. Om den här gatan är stjärnhimlen är de bleka, flämtande dvärgstjärnor som ingen vet namnen på. De röker, fryser och tittar ned i marken. Gifta? Förgiftade? Det finns inga leenden, inga mackor med prickig korv i väskorna. Här väntar bara tomma timmar på en ännu tommare pizzeria. De askar i en gammal plåtburk och går in i den temporära värmen innan de dricker ur och promenerar hem, väldigt olyckliga över dagens oäventyr.