Jag har inte fått nåt på ett tag

Fan, vad jag saknar dig.
Våra vansinniga och lustfyllda lördagkvällar.
När jag begärde dig, krävde dig och fick dig.
Snabbt, hetsigt, kladdigt och så jävla förlösande varje gång.

Förspel?
Knappast, jag bara slet av dig dressen.
Slukade dig utan pardon.
Slickade i mig allt som var du.

Efteråt?
Det gick alltför snabbt och sen var du borta.
Jag var tillfredsställd.
Och nästan äcklad över den blinda hetsen.

Jag ville lämna dig.
Men, lusten kom tilbaka.
Begäret, det där jävla måste ha dig.
NU!!!!

I soffan.
På köksbordet.
I sängen.
I bilen.
Var som helst.
När som helst.
Begäret.
Och så kom du.
RITSCH!
Inget i vägen.
Pang på.

Jag sa nej till dig för två månader sen.
Vände dig ryggen.
Vi var bara lust, inte kärlek.
Jag förtjänar bättre.
Herregud, jag betalade för att få dig.
Och, det gjorde mig inte vacker.

Fast, när du försvann ville jag ropa:
VI SKITER I DET HÄR
och
KOM TILLBAKA, JAG MÅSTE HA DIG!!!
Jag höll tyst.
Jag håller tyst.
Trots att jag inte har fått nåt på hela året.

Jag saknar dig, men vi ses inte mer … såvida jag inte blir 80.

Hoppas du har det bra, älskade lilla ostbåge.

Allt är svartvitt på morgonen

Döden är svartvit på morgonen.
Bara några spalter bred,
men mer vemodig än allt.
Oftast med korset som riktmärke,
ibland med en älskad symbol,
likt en leksak som följer med på färden.

Sorgen är svartvit på morgonen.
Kanske några rader från Setterlind,
eller ett barns sista farväl.
Tårar klädda i ord som viskar tack,
men samtidigt vrålar varför,
varför du, varför nu, varför någonsin du?

Livet är svartvitt på morgonen.
Bilder på små som inte vet,
som nyss börjat lite lätt.
Yrvakna, nyfödda hjältar och hjältinnor,
i sagor som bara är det var en gång
och ska pågå långt efter att bilderna bleknat.

Kärleken är svartvit på morgonen.
Ibland bara två namn,
en plats, ett datum och tron på oss.
Eller hon och han i vitt och svart.
Längtansfulla och övertygade,
med leenden som är oändliga och fullständiga.

Namnen är svartvita på morgonen.
Födda, döda, förlovade, gifta,
älskade, saknade och äntligen här.
Bara namn som inte säger något
när jag bläddrar i min morgontidning,
men är hela världen för de som kan läsa dem.

Senare …
Bortom Göteborgs-Postens sidor.
När kaffet bara är en eftersmak.

Jag går utmed kyrkogårdens mur
och ser stenarna, orörliga räknesnurror
som berättar hur länge en älskad varit tyst
Ibland, när det är flera namn,
förstår jag hur länge någon sörjde
en livskamrat … eller kanske ett barn?

Gosedjuren fryser där de vakar tappert
istället för att värma de som inte borde sova än.
Blommor lyser envist i den bleka vårvintern.
Här färgsätts den svartvita döden.
Dess slutgiltighet målas över
av en färgstark och evigt varm saknad.

Barnvagnen på gatan är fylld av stort liv,
fast kroppen är så liten än.
Forskande ögon tittar på två föräldrar.
De ler mot den lilla och hon ler i retur.
Ett ordlöst kretslopp och del två
i sagorna om svartvit kärlek och liv.

Jag går till ett fik på ett hörn.
Min väntande vän kramar mig.
Kanske svartvita i skrift,
men vi är tusen färger här och nu.
Vi skrattar med varandra
och färgar av oss lite till.

Min brorson i min famn.
Han avslöjar framtiden
och jag gläds med min familj.
Vi kan inte förklaras i svartvitt,
för vi spelar viktiga roller i en pjäs
där varken tårta eller kärlek tar slut.

Allt är svartvitt på morgonen.
Men, alltid annars … allt annat.

Min helg i bilder

Igår såg jag en grävmaskin som stod vid ett stup och tänkte kasta sig ut. Jag fyllde givetvis igen hålet så att stackaren skulle leva ännu en vecka.

Ni ser ett barrträd, jag ser en taskigt fotograferad, men skickligt maskerad trollkarl med slokhatt.

Varför har den här grävmaskinen spärrats in i ett underjordiskt fängelse? Vad har den gjort (förutom att ha förintat ett daghem på Danska vägen)? Jag öppnade förstås gallergrinden, startade maskinen, lade i en växel och knuffade den i riktning mot Redbergsplatsen (finns tyvärr inte på bild).

Alla gillar IFK Göteborgs nya bortaställ, den här frusna stolpen fick det i vantform.

Det börjar bli ljusare, men lyckligtvis har inte alla vårens färger dundrat in samtidigt med ljuset. Om så skett hade vi förmodligen dött av lycka. Men, vissa färger piggar alltid upp, t.ex. brandgult.

I övrigt; blöt avtackning av kollegor, Tranquilo, 7:ans, kall nattpromenad, köp av hönökaka på Preem för sent, fotboll, Paddingtons, soffhäng, romanskrivande, fika med en av de verkligt bra människorna i mitt liv på ett sisådärcafé, familjekalas med smörgåstårta och närkontakt med en åtta månader ung grabb vars blöja luktade som något som dog på medeltiden …

Avslutningsritual: Bones, romanskrivande, kanske ett blogginlägg värt namnet och en kopp te modell större.

 

 

Göteborgs politikerdagis – åh herregud!

I mitt ständiga sökande efter att lära mig förstå hur människor fungerar besökte jag i morse Göteborgs politikerdagis. Det är där våra folkvalda sitter mellan mötena. Den här dagen hade den milda dagisfröken samlat de små politikerna i en liten ring.

”Vi ska leka lite. Vad sägs om frågor och svar”, sa hon. De små politikerna i ringen jublade, ett kommunalråd sa att det här det roligaste som fanns och en annan sa att han älskade fröken.

”Om du ska ut i regnet och leran, vad tar du för skor på dig då?” Frökens fråga fick politikerna att tänka efter. Utredningar tillsattes bums.

”Vi gör det lite enklare. Tar ni rejäla svenska gummistövlar eller handsydda italienska skor?”

Politikerna skrattade och skakade på huvudet innan de ropade gummistövlar i en blocköverskridande kör.

”Nästa fråga”, sa fröken. ”Om ni har 40 äpplen och vill att alla ska äta av dem varje dag, hur är det då om 11-12 stycken av äpplena är ruttna och ibland får man inte ens smaka på äpplena eftersom ni inte tar fram dem?”

”Uruselt”, ropade en politiker. ”Det går ju inte”, sa en annan. ”Den som köpt de äpplena är nog dum i huvudet”, sa en tredje. ”Egentligen borde man ha minst 50 äpplen, så att alla verkligen kan njuta av dem”, tyckte en fjärde. ”Ska man sälja äpplen måste man ha äpplen, annars sviker man”, föreslog en femte.

”Kan man förstå att folk väljer bort äpplena och inte förstår varför man ska betala för dem”, sa fröken. Politikerna skrek ja med unison röst.

”Så bra”, sa fröken. ”Tänk nu att äpplena och de italienska skorna egentligen är de där spårvagnarna ni har köpt från Italien. Förstår ni då att folk tycker att ni är klantiga små rumpor?”

Politikerna slutade skratta och bröt ringen. ”Om bara 12 av 40 är kassa, tycker jag att det är rätt hyggligt, faktiskt”, sa en. ”Exakt”, sa en annan. ”I stort sett är det ett bra köp, man kan inte räkna med att allt fungerar jämt”, sa en tredje.

En av dem hötte med knuten näve mot fröken. ”Vad vet du om spårvagnar, du är bara en liten pedagog och det känns som om vi borde dra ned anslagen till det här dagiset.”

”Bra sagt”, sa en annan politiker och så kramades de folkvalda och klappade varandra på de små ryggarna. Sen ställde de sig i en klunga och viskade lite innan de vände sig mot fröken och mig. En av de små politikerna harklade sig och sa:

”Det är kommunfullmäktiges åsikt att spårvagnarna i Göteborg fungerar klanderfritt. Hacken-klacken, får ej ändras. Låt stå.”

… och med de orden lämnade politikerna dagiset och satte sig i sina tjänstebilar. Deras bensinslukande monster, vars rutor var tonade åt båda håll för att behålla illusionerna, susade snabbt förbi de ungefär 70 procent av de italienska vagnarna som faktiskt hade tagit sig ut i trafiken och nu deltog i ett av kollektivkollapstrafikens sedvanliga jättestopp i Brunnsparken.

Allt var som vanligt i Ankeborg.

För många glassbilar

För en stund sedan vaknade jag ur en liten tupplur till ljudet av glassbilen. Okej, nog för att vädret slog om idag, skylde den nakna kylan med en gråmelerad och nollgradig eftermiddag, men det är väl synd att säga att folk i allmänhet primärt längtar efter glass just nu.

Plötsligt hörde jag en glassbil till, och ytterligare en och en till och ännu en. Förbryllad tittade jag ut genom fönstret och insåg att Olskroken förvandlats till en testplats för nya glassbilskoncept.

Jag tog det med ro. Vi är vana vid att utsättas för tvivelaktiga experiment i den här delen av staden, inte minst jag som bor mellan järnvägsspår och spårvagnsspår. Ett helt forskarlag vid Chalmers följer mig (elektroder och annat som introducerats i min kropp på onämnbara sätt) för att avgöra hur länge en människa kan förbli psykiskt stabil när han lever omgiven av ständiga förseningar.

Men, nu var det glassbilar som gällde. Den vanliga lilla bilen körde fram och tillbaka. Efter den kom en ny modell med en stor, snurrande, rödvit och mycket hypnotisk skiva på taket. Mitt på den roterade en chokladdoppad strut i jumboformat.

Jag kände saliven rinna i mungiporna, men avbröts av en glassbilssignal som nästan spräckte rutan. En tredje glassbil, med lyftkran, hade siktat in sig på mig. Lätt yrvaken fann jag mig tittande på en glassförsäljare som stod i korgen, precis utanför min lya, och körde glassbilslåten i sin ghetto blaster. Han sprutade klister på mitt fönster och satte upp en aktuell sortimentslista med särskrivna lockpriser.

En fjärde glassbil hade fått kameleontutrustning och sög åt sig alla människor på gatan. De blev inte frisläppta utan att köpa minst ett paket.

Den femte bilen hade bytt ut glassbilsintrot mot den senaste Ledinlåten, men hann inte förbi första porten på gatan förrän den sköts i småbitar med någon form av RPG.

Efter att ha lagt undan granatkastaren noterade jag att den sjätte glassbilen styrdes av Kim Jong Il och att Khadaffi satt på taket och sa att alla som inte köper glass är drogade bovar – han erbjöd extrapris på den nya smaken Postkodlotterietsplit – och sa att alla som kallade honom drottningen skulle få ett extra paket.

Harald Treutiger åkte på nästa bil, den kördes av Thomas von Brömssen. Harald, lika bankrutt kreativt som hans älskade öis är ekonomiskt, hade en megafon och skrek om strutar till ett pris som var rena rånet och försökte framföra glasslåten med någon form av tragisk human beat box. ”Är du trött på makens vinballe, köp en rejäl pinne som inte slaknar i första taget”, fortsatte han innan en lynchmobb satte p för det sorgliga utbrottet av en lyckligtvis utdöende göteborgsk humorlöstradition.

Sen kom en hydrabil med fyra högtalare och alla vrålade ut den där jävla glasslåten. Folk i husen sköt förstås sönder högtalarna med sina salongsgevär, men för varje högtalare som sköts kom där två nya – och de blev bara mer och mer ostämda.

Till sist, när ytterligare ett fyrtiotal diaboliska glassbilar hade proppat igen hela Olskroken, så att spårvagnen som aldrig kommer inte skulle kunna passera, insåg jag att allt hopp var ute.

DÅ … DÅ … DÅ kom ett lejon rusande. Och en björn.

”Lejonet och Björnen”, skrek jag.

Glädjen exploderade i mitt bröst när de båda bestarna gav sig på glassbilarna och jagade ondskan på flykten med en kombination av ramar, tänder, tassar och ett jävla gott driv. Sedan mottog de folkets jubel och gick tillbaka till Danska vägen där de tog på sig sina bygghjälmar och fortsatte att snickra på sin glassbar.

1 april öppnar de. Då blir det glass i stora lass – och det kan inga ondskefulla glassbilar stoppa.

Olskroken prevails …

 

 

Munken som frös

Det har varit en lång, hård, kall och så vidare vinter i Göteborg. Alla har huttrat, halkat, svurit och förbannat den. Ja, alla utom munken då.

Jag möter honom ibland när jag går till jobbet. Alltid klädd i den typiska buddhistiska munkklädseln. Okej, under vintern har han haft lite mer lager på lager och skippat sandalerna till förmån för riktiga skor. Två saker har däremot varit konstanta. Dels färgskalan, en blandning av brunt, brandgult, mörk senap och liknande, dels hans ständigt fridsamma uppsyn.

Idag såg han för första gången sammanbiten ut. Och, något så in i bänken frusen. Det fridfulla hade givit vika för den där plågade blicken vi alla har när vi inser att det är för kallt och för långt att gå, men vi kan inte vända om för vi har redan gått för långt.

Idag var det som om han slutligen insett att vägen till Nirvana knappast går längs Anders Perssonsgatan i Gårda. Åtminstone inte i slutet av februari när snön fått nog av kylan, dragit sin kos och bara lämnat ett kallt, grustäckt och själlöst helvete på trottoarerna.

Idag ville han slutligen ge stora korgen (Mahayana) korgen och istället gå över till den hittills okända buddhistiska inriktningen tropiska stolen (Merängärna).

Idag kunde inte ens hans övertygelse rädda honom från den ondska som SMHI:s trollkarlar pumpar in i Sverige mellan november och mars.

Det är nog lättare att vara religiöst och filosofiskt beroende på sommaren, tror jag.

 

Döden bjöd ut mig på dejt, men …

Jag måste sluta gå på blindträffar, då det alltför ofta är blindgångare. Tidigare har jag träffat Fru Fortuna och Moder Svea i ett svep och kvällen med Jante slutade också lite surt, så varför tackade jag ja när jag fick det här vykortet?

Vill du ses på en blinddejt? *Hoppas* D.

Vad har jag att förlora, tänkte jag, och tackade ja. Uppklädd och nedtonad, om än med en inbjudande orkidé i knapphålet, håret vattenkammat och ett avväpnande leende som attackvapen, gick jag till fiket i Olskroken.

”Döden”, sa jag när min dejt reste sig ur fåtöljen och vinkade glatt. Med viss tvekan närmade jag mig bordet.

”Förlåt att jag inte lämnade hela mitt namn, men det brukar ställa till det för mig”, sa Döden när vi – i ärlighetens namn – kramat om varandra så där tafatt och osäkert som är lite kutym på obekväma dejter.

Jag beställde in kaffe. Döden beställde te och kärleksmums.

”Jag lever för kakor”, sa Döden.

”Jag med, men jag tror inte att det här är en bra idé.”

Döden såg besviken ut. ”Varför? Är det lien? Min slängkappa?”

”Äh, jag är nog lite kär i livet”, sa jag. ”Förlåt, jag borde inte ha kommit hit, det var fel av mig.”

En viss tystnad vidtog. ”Jag är inte så hemsk som mitt rykte säger, du skulle testa mina scones”, sa Döden till slut. ”Och, dödsriket är inte så pjåkigt, det påminner om en halvtaskigt planerad storstad med vissa problem med en korrupt ledning, inte helt olikt den här staden.”

Min blick var fäst vid skummet i min latte och jag skakade på huvudet. ”Du kallas för Liemannen, jag är heterosexuell.”

”Vem säger att döden är en man? Jag kan väl lika gärna vara en kvinna”, sa Döden.

”Förlåt, du låter uppbragt, min kommentar var dum, jag vet inte vad du har för kön.”

”Jag är rätt bra i sängen”, sa Döden. ”Även om alla säger att jag alltid kommer för tidigt.”

När jag tittade upp, skrattade Döden och tog en rejäl tugga av sin kärleksmums. ”Det var ett skämt, okej?”

Vi skrattade båda två. Men, vi visste båda två. Döden hade lagt undan lien, fällt ned sin huva och tittade på mig med försiktiga ögon, kinderna var fräkniga och håret drog åt rött. Ett milt leende dominerade ansiktet, men jag kunde ändå ana att det röda ibland blev rasande och konsumerade allt i sin närhet. Det fanns inget ont i Dödens uppsyn, men jag kunde inte se dess skönhet. Jag kunde inte känna någon som helst längtan efter att komma närmare.

”Pirret finns inte”, sa jag. ”Jag är ledsen.”

”Sånt är livet”, sa Döden och försökte dölja sin besvikelse. ”Jag dör inte av att nobbas, min tid kommer.” Och så skrattade vi lite till, även om jag kanske inte var lika road av det sistnämnda.

Sen gick vi åt olika håll. Jag fortsatte mot frågetecknet som är i morgon och Döden satte tyvärr, efter att ha kollat sina mejl, högsta fart mot Libyen.