Låt inte friheten bli ett dödfött barn

I staden där jag köpte hibuskus i en gränd,
där jag vimlade i de trånga basarerna,
drack svart kaffe i svarta natten
och hittade en koptisk bar där ölen bodde.
Kanske finner de friheten där … snart.

Vid havet där jag såg sagan vid horisonten,
delade gator med kameler som inte log,
där den lilla flickan sålde sina armband
och jag verkligen låg till bords var kväll.
Kanske är där frihetens tid … äntligen.

Och jag önskar att friheten
ska födas med kejsarsnitt,
istället för att förlösas med blod och skrik.

Men,
allra mest att den inte blir ett dödfött barn.

Jag vill att sparkarna i magen skriker:
Det är min tid nu.
Att de inte är ett ordlöst farväl
från någon som aldrig får krama er hand
och skrattande upptäcka solen.

Kanske friheten måste födas
genom blod och död igen.
Men, då kommer skriken av sorg
och vreden över vårt vansinne
en dag stillas av frihetens oskuld.

Alla de ögonljus som slocknar
blir vackra stjärnor.
Tysta faddrar som vakar över friheten
när den lär sig att stå, gå och leva.

Till varje ängel som borde få vara kvar
och till alla som vaknar i morgon:
Jag önskar så innerligt
att er frihet inte är ett dödfött barn.