Tidigt i går morse stod den där och grät, mitt på konkursgatan i Olskroken: En grävmaskin som fått skopan ersatt av en hackare och nu befann sig mitt i ett betonghelvete, långt ifrån de enorma sandlådor och soliga sommardagar som grävmaskiner drömmer om när de sover.
”Hacka sönder betongfundamenten till den här nedlagda bensinstationen, nu. Hacka sönder betongen som bara legat här och skräpat alldeles för länge och stört utsikten mot det fula parkeringsdäcket från den där krogen som byter namn och geografisk inriktning var och varannan dag”, sa hans skötare (en direkt ondskefull hackfascist).
”Jag är gjord för att gräva. Utan grävskopa är jag halv. Jag vill gräva hål så att man kan bygga fler daghem och ålderdomshem till de i samhället vi behöver ta hand om”, sa grävmaskinen och avslöjade ett ytterst mänskligt maskinhjärta, samtidigt som dess hydraularm såg lika krökt ut som ryggen hos en ledsen och regnvåt schäfer.
”Hacka, hacka, hacka”, skrek mannen och slog grävmaskinen med en rostig piska. ”Hacka, din djävul. Hacka, din vedervärdige lille kommunist.”
”Jag vill inte placera mig på höger-vänsterskalan, jag är en grävare och snarast liberal, men inte i den snäva partipolitiska kontexten”, sa maskinen.
”HACKA”, vrålade mannen och höjde piskan igen.
”Det där lägger du av mig, din sängvätare”, sa jag och gjorde en heroisk entré genom att rycka piskan ur händerna på skithögen. ”Slår du en obeväpnad grävmaskin, din fegis?”
Jag virade piskan runt mannen och band honom vid några av de förvridna armeringsjärn som stack upp ur de delar av platsen han redan tvingat grävmaskinen att hacka sönder. Sen befriade jag grävmaskinen från hackan och började att leta efter grävskopan.
”Tack”, sa grävaren. ”Innan du ger mig skopan åter, kan du då göra mig en tjänst? Det finns en stor målarpensel och en färgburk på flaket, kan du sätta fast penseln?”
Med en axelryckning gjorde jag som önskat och klappade sen grävmaskinen på hytten. Dess lampor blinkade till och den doppade penseln i färgen och körde sakta över gatan till det fula, gula tegelhuset. På dess fasad målade den, med förvånansvärt snygg handstil, ett budskap.
”Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du”, läste jag och vände mig mot grävmaskinen. ”Vackert, dina ord?”
Den svängde nekande på kroppen så att den ”olyckligtvis” drämde till piskmannen lite lätt. ”Jag jobbade utanför en kyrka en gång och hörde en barnkör sjunga den. Jag brukar nynna på den när jag är avstängd.”
”Är du religiös?”, sa jag.
Grävmaskinen ryckte på sin axel (tror jag). ”Jag tror på gott och ont och för mig är det gott att gräva. Att hacka är ont och ger mig ilningar.”
Inga fler ord behövdes. Jag skruvade fast grävskopan, såg till att den ondskefulle hackmannen var rejält surrad och gick mot soluppgången tillsammans med grävmaskinen.
Word up, Anjo 