Det är vår

Det är vår i Göteborg. Det har alla fattat. Ja, alla förutom vintern då.

Jag är glad, nöjd, förväntansfull, hoppfull, vibrant och … så jävla trött just nu. Inte i själen, bara i kroppen. Dagarna blir ljusare och längre på alla sätt. Tidiga morgnar och i senaste laget-kvällar.

Jobb, skrivande, vänner, promenader, träning, funderande, läsande, konsertbiljettsbokande och musik överfaller och överfyller mig. Det är fantastiskt bra på alla sätt. Aldrig har ett år börjat så enkelt i mitt vansinne, och aldrig har jag känt ett större lugn inför att det kommer att fortsätta så här, att min tid är här, att jag även fortsättningsvis – dag för dag – kommer att smekas vackrare av livet.

Paus …

Idag är jag trött. Trött på att vara så miljövänlig att jag återanvänder påsarna under mina ögon. Trött i fötterna efter att ha promenerat utmed ån där älskade gräsänder kvackar i gryningen. Trött, fast lycklig, över att ha fyllt min kalender med ännu ett utmanande uppdrag. Trött, bara trött. En skön trötthet.

Jag längtar helg. En sovmorgon där väckarklockan leker tysta leken och solen är den som ruskar liv i mig när den kikar in.

Men, först en dag till. En till promenad, några fler intryck, uttryck, avtryck – men, sen är det jag och en kopp te, i ett hörn av min soffa där ingen kan ta mig.

Det är vår, det har alla utom vintern fattat.

Det är vår, den är så jävla min. Det har jag bestämt.