Metaldetektorn

Jag sprang på en gammal polare från grundskolan igår. Sedvanligt ljug vidtog: vad fan har du gjort i 25 år, synd att vi inte setts och det måste vi förstås ändra på nu. Vi bestämde oss för att ta en kopp kaffe och uppdatera oss. När jag skulle gå in i lägenheten hans, insåg jag att där fanns en båge att passera.

”Det är min metaldetektor”, sa han.

”Det heter väl metalldetektor”, sa jag och försökte låta uppriktigt frågande snarare än besserwisseraktig.

”Nej, det är en metaldetektor. Jag vill inte att några jävla hårdrockarsvin kommer in här.”

Jag tittade på honom, han hade fortfarande snedlugg och när han nu tagit av sig sina ytterkläder såg jag att han var iklädd svarta byxor, vit skjorta och koppel.

”Ja, just det, du var synthare.”

”Jag ÄR synthare, det växer man inte ifrån. Många hårdrockare klipper håret och börjar lyssna på Robert Wells, men synthare är och förblir man.”

Plötsligt kom jag ihåg mellanstadiets krig. Hur syntharna hängde i klungor, som en liten försmak av kommande emogenerationers dysterhet. Hur hårdrockarna, med nitarmband som deras späda och prepubertala armar knappt kunde lyfta, skrek och gormade.

Den hårdaste hårdrockaren var den som först fick några mustaschfjun och han fick eventuellt hångla med någon av de extremt sprayade brudarna som tuggade tuggummi och hade hoppat hage ända till sin första mens och nu kunde tänka sig lite oskyldigt skoj (tills de tröttnade på småglinen och började åka Puch Dakota med männen som gick i nian).

Ibland fylldes luften av krigsropet ”synthare mot hårdrockare” och så brakade det löst. Någon gång fick någon in en lyckträff så att blodvite uppstod, annars handlade de värsta förlusterna om att en fotsoldat blev knuffad och hamnade i en vattenpöl. Ja, ibland kunde någon rista in ett pentagram på dass och syntharna hämnades med att sätta Howard Jones-klistermärken på spegeln. Som krig var det lika meningslöst som konflikten mellan Palestina och Israel, men lyckligtvis inte alls så blodigt.

”Jag har en google map där jag har märkt ut var alla hårdrockare från Rosendalsskolan bor”, sa syntharen och förde mig med ens tillbaka till nuet. Han hade slagit på sin dator, en jäkla anläggning med fyra stora skärmar. ”Flera av dem lever fortfarande i Björkekärr, någon har dött och andra har bytt namn, men jag vet var de är. När de kommer är jag beredd.”

”Men, det var en barnslig grej bara, lika töntig som Rosendal mot Ättehögen.”

”Ett krig är aldrig löjligt för den som är mitt i det. Deras usla låtar och deras provokativa djävulstecken, headbangandet och stanken av otvättade kroppar, fy fan. Det är ett måste att bekämpa dem.”

”De var barn, utan hår på snoppen. Du var ett barn också, det där är förfluten tid. Herregud, sjöng inte Howard Jones in låten Don’t want to fight anymore?”

”Get the balance right, sa Depeche. Jag tror mer på dem. Howard Jones veknade.”

Han tittade på mig. ”Du var inte hårdrockare, men var du en av oss?”

”Jag gillade Ebba Grön och sen föll jag rätt hårt för hela den brittiska indiescenen”, sa jag.

”Du ska nog gå nu”, sa han och vände sig mot datorerna och knappade in mitt namn och min adress, följt av en varningstriangel. ”Tydligt subversiv”, hörde jag honom muttra samtidigt som han rös till.

Jag gick därifrån (för 27 år sedan, ungefär).