Döden bjöd ut mig på dejt, men …

Jag måste sluta gå på blindträffar, då det alltför ofta är blindgångare. Tidigare har jag träffat Fru Fortuna och Moder Svea i ett svep och kvällen med Jante slutade också lite surt, så varför tackade jag ja när jag fick det här vykortet?

Vill du ses på en blinddejt? *Hoppas* D.

Vad har jag att förlora, tänkte jag, och tackade ja. Uppklädd och nedtonad, om än med en inbjudande orkidé i knapphålet, håret vattenkammat och ett avväpnande leende som attackvapen, gick jag till fiket i Olskroken.

”Döden”, sa jag när min dejt reste sig ur fåtöljen och vinkade glatt. Med viss tvekan närmade jag mig bordet.

”Förlåt att jag inte lämnade hela mitt namn, men det brukar ställa till det för mig”, sa Döden när vi – i ärlighetens namn – kramat om varandra så där tafatt och osäkert som är lite kutym på obekväma dejter.

Jag beställde in kaffe. Döden beställde te och kärleksmums.

”Jag lever för kakor”, sa Döden.

”Jag med, men jag tror inte att det här är en bra idé.”

Döden såg besviken ut. ”Varför? Är det lien? Min slängkappa?”

”Äh, jag är nog lite kär i livet”, sa jag. ”Förlåt, jag borde inte ha kommit hit, det var fel av mig.”

En viss tystnad vidtog. ”Jag är inte så hemsk som mitt rykte säger, du skulle testa mina scones”, sa Döden till slut. ”Och, dödsriket är inte så pjåkigt, det påminner om en halvtaskigt planerad storstad med vissa problem med en korrupt ledning, inte helt olikt den här staden.”

Min blick var fäst vid skummet i min latte och jag skakade på huvudet. ”Du kallas för Liemannen, jag är heterosexuell.”

”Vem säger att döden är en man? Jag kan väl lika gärna vara en kvinna”, sa Döden.

”Förlåt, du låter uppbragt, min kommentar var dum, jag vet inte vad du har för kön.”

”Jag är rätt bra i sängen”, sa Döden. ”Även om alla säger att jag alltid kommer för tidigt.”

När jag tittade upp, skrattade Döden och tog en rejäl tugga av sin kärleksmums. ”Det var ett skämt, okej?”

Vi skrattade båda två. Men, vi visste båda två. Döden hade lagt undan lien, fällt ned sin huva och tittade på mig med försiktiga ögon, kinderna var fräkniga och håret drog åt rött. Ett milt leende dominerade ansiktet, men jag kunde ändå ana att det röda ibland blev rasande och konsumerade allt i sin närhet. Det fanns inget ont i Dödens uppsyn, men jag kunde inte se dess skönhet. Jag kunde inte känna någon som helst längtan efter att komma närmare.

”Pirret finns inte”, sa jag. ”Jag är ledsen.”

”Sånt är livet”, sa Döden och försökte dölja sin besvikelse. ”Jag dör inte av att nobbas, min tid kommer.” Och så skrattade vi lite till, även om jag kanske inte var lika road av det sistnämnda.

Sen gick vi åt olika håll. Jag fortsatte mot frågetecknet som är i morgon och Döden satte tyvärr, efter att ha kollat sina mejl, högsta fart mot Libyen.