För en stund sedan vaknade jag ur en liten tupplur till ljudet av glassbilen. Okej, nog för att vädret slog om idag, skylde den nakna kylan med en gråmelerad och nollgradig eftermiddag, men det är väl synd att säga att folk i allmänhet primärt längtar efter glass just nu.
Plötsligt hörde jag en glassbil till, och ytterligare en och en till och ännu en. Förbryllad tittade jag ut genom fönstret och insåg att Olskroken förvandlats till en testplats för nya glassbilskoncept.
Jag tog det med ro. Vi är vana vid att utsättas för tvivelaktiga experiment i den här delen av staden, inte minst jag som bor mellan järnvägsspår och spårvagnsspår. Ett helt forskarlag vid Chalmers följer mig (elektroder och annat som introducerats i min kropp på onämnbara sätt) för att avgöra hur länge en människa kan förbli psykiskt stabil när han lever omgiven av ständiga förseningar.
Men, nu var det glassbilar som gällde. Den vanliga lilla bilen körde fram och tillbaka. Efter den kom en ny modell med en stor, snurrande, rödvit och mycket hypnotisk skiva på taket. Mitt på den roterade en chokladdoppad strut i jumboformat.
Jag kände saliven rinna i mungiporna, men avbröts av en glassbilssignal som nästan spräckte rutan. En tredje glassbil, med lyftkran, hade siktat in sig på mig. Lätt yrvaken fann jag mig tittande på en glassförsäljare som stod i korgen, precis utanför min lya, och körde glassbilslåten i sin ghetto blaster. Han sprutade klister på mitt fönster och satte upp en aktuell sortimentslista med särskrivna lockpriser.
En fjärde glassbil hade fått kameleontutrustning och sög åt sig alla människor på gatan. De blev inte frisläppta utan att köpa minst ett paket.
Den femte bilen hade bytt ut glassbilsintrot mot den senaste Ledinlåten, men hann inte förbi första porten på gatan förrän den sköts i småbitar med någon form av RPG.
Efter att ha lagt undan granatkastaren noterade jag att den sjätte glassbilen styrdes av Kim Jong Il och att Khadaffi satt på taket och sa att alla som inte köper glass är drogade bovar – han erbjöd extrapris på den nya smaken Postkodlotterietsplit – och sa att alla som kallade honom drottningen skulle få ett extra paket.
Harald Treutiger åkte på nästa bil, den kördes av Thomas von Brömssen. Harald, lika bankrutt kreativt som hans älskade öis är ekonomiskt, hade en megafon och skrek om strutar till ett pris som var rena rånet och försökte framföra glasslåten med någon form av tragisk human beat box. ”Är du trött på makens vinballe, köp en rejäl pinne som inte slaknar i första taget”, fortsatte han innan en lynchmobb satte p för det sorgliga utbrottet av en lyckligtvis utdöende göteborgsk humorlöstradition.
Sen kom en hydrabil med fyra högtalare och alla vrålade ut den där jävla glasslåten. Folk i husen sköt förstås sönder högtalarna med sina salongsgevär, men för varje högtalare som sköts kom där två nya – och de blev bara mer och mer ostämda.
Till sist, när ytterligare ett fyrtiotal diaboliska glassbilar hade proppat igen hela Olskroken, så att spårvagnen som aldrig kommer inte skulle kunna passera, insåg jag att allt hopp var ute.
DÅ … DÅ … DÅ kom ett lejon rusande. Och en björn.
”Lejonet och Björnen”, skrek jag.
Glädjen exploderade i mitt bröst när de båda bestarna gav sig på glassbilarna och jagade ondskan på flykten med en kombination av ramar, tänder, tassar och ett jävla gott driv. Sedan mottog de folkets jubel och gick tillbaka till Danska vägen där de tog på sig sina bygghjälmar och fortsatte att snickra på sin glassbar.
1 april öppnar de. Då blir det glass i stora lass – och det kan inga ondskefulla glassbilar stoppa.
Olskroken prevails …
Word up, Anjo 
Tack för ett gott skratt såhär på fredag och allt.
Själv blev jag överfallen av en man som fråga om jag sett Jesus, nä faktiskt inte svarade jag, dog inte han för en tid sedan, kanske lite elakt men det är ju inte alltid man är på topp. 😉
Glad att jag har hittat hit, nu ska jag bara uppdatera mig med det du skrivit innan, juni 2008 är klar och jag läser vidare.
God läsning, hoppas jag 🙂