Jag famlar i ljuset

jag förvånas över bristen på mörker
blundar en stund för att hitta det
men tröttnar och öppnar ögonen
bara för att bländas av ett enormt sken

jag famlar i ljuset
utan mållöshet och meningslöshet
snurrar som en dervisch
fast utan det religiöst mystiska

fenix sjunger och vingarna virvlar runt mig
jag är bara ett mänskligt mysterium
vimmelkantigt lycklig och förlorad
i ljuset
utan att något har hänt egentligen

hon som är du
fortfarande en stjärna jag inte når
och i mina drömmar istället för i min säng

och ändå
fenix
men inte för en dag

jag virvlar
i ett stigande tonläge
mot crescendo
rusar mot himmelen

notera att den här texten saknar skiljetecken
och allra mest punkt
inga stora bokstäver finns
allt saknar början och slut
det flyter samman till ett leende
och är en del av ljuset

jag kan inte sätta fingret på förklaringen
det finns ingen punkt som sagt
det är bara bra
allting

trots att du inte är här
trots att du inte är än
famlar jag i ljuset
och hittar inte ut

min längtan är framtidstung
och jag är tyngdlös
svävar
och förstår inte
när lugnet åt svärtan

finns inget tillbaka
och jag ser inte de brustna dagarna
saknaden är inte mer
namnen och frågorna är stängda böcker

jag förstår inte
men drunknar gärna i oförståelsen

jag famlar i ljuset

Kronérs trafikskola

Frihet sedan 1909 är parollen på Kramérs trafikskolas bilar. Jag passerar dem varje dag när jag går till jobbet. Idag hade de fått konkurrens – Kronérs trafikskola stod det på en bil. Nu har jag körkrt (tro det eller ej, men jag körde upp och klarade det 1 april för 13 år sedan), men tänkte att det kunde vara kul att se vad det var för konkurrent.

Eftersom Kronérs trafikskola hade drop-in så öppnade jag förardörren och hoppade in.

”Hallå i hövvet, fan vad gött å se dig”, sa Lasse Kronér. Han satt, med ett typiskt körskollärarblock i knät, och hade fracken och gympadojorna på sig.

”Oj, det hade jag inte väntat mig”, sa jag. ”Lasse Kronér himself.”

”SVT betalar dåligt. Jag behöver lite extraknäck, va? Nu kör vi. Du har la lämp, va?”

Jag nickade, startade, skrapade till Kramérs närmaste bil och rullade ut i trafiken. Plötsligt trampade Lasse på sin broms.

”Låt hjättat va me”, sa han och pekade på en gammal dam som närmade sig övergångsstället. Det var grönt ljus för oss och bilarna bakom oss tutade vildsint. ”Ju mer vi e tillsammans, ju gladare vi bli”, sa Lasse. ”Skit i de där kneckedeckerna, nu låter vi farmor gå förbi.”

Åtta minuter senare rullade vi uppför Avenyn. ”Kör upp där, så ska jag peka på var Gunnars Livs låg. Vi brukade spela gatumusik där, jag å de andra i Triple & Touch”, sa Lasse.

”Men, vi kan väl inte köra i spårvagnsspåren?”

”Vi är goa gubbar allihopa”, sa Lasse. ”Kör nu.”

Och självfallet stoppades vi av polisen. Tolvhundra i böter för det hela, och när Lasse skämtsamt kastat lappen samtidigt som han skrek – va’ den go eller – fick vi ytterligare åttahundra för nedskräpning.

”Drabbar ingen fattig”, sa Lasse. ”Förresten, jag tycker du kör lite svajigt, du behöver nog tio extralektioner.”

Vi rullade vidare och tog sex varv i Korsvägen. ”Liseberg light, änna”, skrattade Lasse. Sen körde vi upp till Johannebergs högsta punkt och vidare till vattentornet i Guldheden. ”Vi kan låta bilen stå på när vi fikar”, sa Lasse. Jag sa att det var förbud mot tomgångskörning, men enligt Lasse var det fel. ”Det är dubbdäcksförbud du menar å det här är inte Friggagatan, va?”

En stund senare kom vi ned vid Maxi på Mölndalsvägen och svängde ut på RV40 mot Landvetter. Efter en stund tog Lasse av sig gympadojorna och jag höll på att köra in i mitträcket. Jag svängde av i Mölnlycke, stannade bilen och hoppade ur, kräktes lite och började gå mot centrum. Den här bilfärden var för mycket, till och med Västtrafik kändes säkrare.

”Vart ska du ta vägen”, skrek Lasse. ”Kom tebaks, va?”

Jag gick därifrån och sket blankt i hans alltmer desperata rop. ”Grabben, lämna mig inte. Du har ju parkerat i Härryda kommun. Mina superkrafter gäller inte här. Här är jag bara en vanlig Allan och dessutom iklädd frack och fula gympaskor.”

Med sammanbiten min fortsatte jag bort och snart hördes bara ett svagt rop. ”Kom tillbaka. Man lämnar inte mig. Det är jag som är Touch i Triple & Touch. Hej du, kom tillbaka. Vi kan köpa läskeblask. Du får kicket …”

Till slut kom jag till Mölnlycke. Jag hade precis missat bussen och släntrade upp till perrongen. Då kom en liten tjock man i stora glasögon gående på spåret. Han stannade och erbjöd mig plats på sina axlar. ”Nästa Göteborg, det är jag som är Loket”, sa han.

Jag dog en smula.

Kommer paparazzi till himlen?

För att söka svaret på denna otroligt viktiga fråga cyklade jag till himlen efter jobbet idag. Jag hittade Gud i trädgården. Han beskar buskar och verkade rätt nöjd med saker och ting.

”Nej”, svarade han. ”Det finns ingen plats för dem i himlen. Här är lugn, frid och stillhet. Ingen bryr sig om deras bilder och det finns inga sopor att rota i, alla skandaler och sådant lämnar människan kvar på Jorden. Himlen är inte för paparazzi.”

Jag tackade för svaret och bestämde mig för att fråga Djävulen vad han tyckte om att ha dem springandes i helvetet.

”Här finns inga paparazzi”, sa Djävulen med äkta förvåning när jag frågade. Han satt på sin veranda och kastade pil på olyckliga själar. ”Alla här är våldsverkare, otuktsmän, tyranner och bastarder. Tror du verkligen att paparazzibilder på dem i komprometterande situationer skulle göra till eller från? Nix, helvetet är inte ett ställe för paparazzi.”

Förbryllad gick jag därifrån. Vart tar paparazzi vägen när de dör? Så, hörde jag ett tumult och cyklade dit. I Limbo var de, alla fallna paparazzi.

De försökte hoppa upp och plåta över himlens murar och kröp omkring i leran kring helvetets portar för att få en bild till, en bild som skulle ta dem någonstans. Men, inget hände. Bilderna blev antingen helt vita, eller för mörka för att avslöja något, och alla paparazzi fortsatte sålunda att vandra planlöst och själlöst i Limbo.

Det var exakt som deras tid på Jorden. Frågan är om de ens förstod att de numera också var kliniskt döda …

 

Årstidstrubbel

Våren har inte fått någon färg och karaktär ännu, den är lika blek och grå som fula nya Ullevi. Jag ser en ensam och ledsen affisch som frågar om någon sett en försvunnen pojke. Jag tror inte att det någonsin känns bättre att leta efter en saknad son, bror, älskling, vän – men, undrar om det inte ändå känns lite mer hopplöst och smärtsamt när en vind, som inte vet om den är vinter eller vår, river i dig utan pardon. Affischen ser extra sorglig ut där den nästan försvinner i det grå och så döljs den lite extra när vinden virvlar upp gruset.

Två cafébesök föregår min promenad längs Danska vägen. Det enda vårtecknet är en cyklist som väser idiot för att jag råkar sätta en fot på hans gudomligt privata cykelbana. Att jag bara rundar en barnvagn och att han har all plats i världen spelar ingen roll. Han är cyklist, jag är gångtrafikant. Det är universums äldsta konflikt. Jag är en idiot och lycklig över att cyklister, till skillnad från skränande fiskmåsar och blåsippor, inte är fridlysta.

Längs Danska vägen från Röda torget till Redbergsplatsen passerar jag fyra kyrkogårdar, men bara en glassbar. Det känns som en bra sammanfattning av årstiden idag.

Husen jag träffar på – de malplacerade höghusen i Prästgårdsängen, Örgrytes glada villor och slutligen Lundens brokiga blandning – trånar efter ny färg, rosiga fasadkinder och en värmande sol. Det är en samfälld suck som lämnar de tysta och karga byggnaderna.

Vid Thai Nisa har vinterns grus blandats med de där torra löven som ingen kom ihåg att sopa under asfalten i höstas. Vinden virvlar även här och blir ännu mer årstidsvill.

Kanske är det därför det börjar snöa strax efter.

I morse ställde vi om till sommartid.

Det är en ironisk dag på det hela taget.

Reklamöversättare

När jag kom tillbaka från min semesterresa till London hade något hänt på reklambyrån. Det var en hel del nya människor anställda. Ja, det är inte så konstigt i sig, vi har vuxit rätt bra, men de var väldigt många och de hängde efter våra mest yviga kreatörer och projektledare som iglar. Jag förstod ingenting förrän ett kundmöte skulle till och en kreatör började förklara kampanjen.

”Ja, alltså. Vi har tänkt outside the box”, sa han och då sträckte sig igeln fram och sa: ”Vi har alltså tänkt utanför ramarna.”

Kreatören fortsatte prata, till synes oberörd av de små avbrotten som inträffade gång på gång.

”Vi vill ju få en hög liking”, mässade han.

”Vi vill att den ska bli omtyckt”, flikade igeln in.

”… och det är ingen bullshit …”, drog kreatören till med.

”Inget struntprat, alltså”, sa igeln.

”… men above the line behöver även below the line”, slängde kreatören ur sig.

”Vi gör inte bara stora saker, vi tänker på er försäljning ned på hyllvippenivå också”, sa igeln.

”Branding 24-7 is da shit”, sa kreatören.

”Vi gör inte bara en punktinsats, vi ser till att det händer saker med varumärket hela tiden”, sa igeln.

”När vi är med så är det all about creating buzz not buzzwords”, klargjorde kreatören.

”Vi skapar intresse för produkten istället för att snacka fikonspråk”, sa igeln.

Och så fortsatte det i en dryg timme innan kreatören och igeln tystnade. Kunden tittade på dem, nickade och applåderade. ”Det här är kristallklart, genomarbetat och smart, vi köper rubbet”, sa han sen.

”Yes”, sa kreatören.

”Ja”, sa igeln.

Och jag lutade mig tillbaka med ett leende på läpparna. Vi hade anställt reklamöversättare som simultantolkade våra presentationer. Vilket jävla genidrag.

 

 

Bara några ögonblick

Ju mer animerat fyllot på bänken blir, desto mer lik en saltstod blir flickan som sitter bredvid. Plötsligt höjer hon blicken något, får syn på mig, och det glimtar till av hopp. Något rör sig i henne under det korta ögonblick då hon tror att jag är en riddare på en vit springare. Sedan ser hon att jag endast är en man som sitter på en passerande spårvagn. Hon är bortom räddning. Fyllot pladdrar och gestikulerar. Hon kryper ihop och blir än mer lik en staty.

Timmar senare, när natten är som mörkast, går jag längs Vasagatan och ser en man vid 7-Eleven. Det är nog ingen Sara som möter honom där ikväll, men han frågar försynt efter några spänn. Jag brukar sällan ha kontanter i min ficka i dessa tider av plast, men jag ser hans blick, påminns om duvorna, och känner efter lite extra. Jo, där finns faktiskt två guldpengar och några silvermynt. ”Varsågod”, säger jag. Han skiner upp ordentligt när den framsträckta handen fylls, tittar närmast förvånat på pengarna, och tackar så mycket han kan.

Jag ler och fortsätter vägen fram, rätt in i nästa ögonblick …

Duvorna är de ledsnaste av fåglar

Jag satt på ett fik i Fitzrovia i söndags. Frukostkaffet och mackan var avklarade när två duvor kom fram. Paret på bordet bredvid sparkade ut mot fåglarna som tillfälligt flydde sin kos.

Då slog det mig. Duvorna är verkligen de ledsnaste av fåglar. Och, det är inte så konstigt när de är lite som tiggarna alla ser ner på i våra städer. När helst en duva närmar sig blir folk arga. Små sparvar och finkar kan accepteras, måsar och trutar vågar ingen mucka med, men duvor är föraktade och ständigt bortjagade.

Det är ett mysterium. Å ena sidan är duvan symbolen för freden, å andra sidan kallad flygande råtta; vår innersta dröm, men samtidigt vår spottkopp; kära människor är turturduvor, men två duvor är dubbel anledning att jaga bort.

Så insåg jag att en av duvorna haltade. Dess lilla vänsterben var brutet och så fort den stod stilla, då var det på ett ben. Ytterst mödosamt och förmodligen smärtsamt stapplade den omkring, jagades smulor från bord där den aldrig var välkommen. Lite som tiggare måste känna sig när kalla blickar är allt som riktas mot deras frusna och utsträckta händer.

Duvorna såg så ledsna ut på trottoaren. De gick, nästan kuvade, men för hungriga för att flyga så långt bort som för många önskar dem. Jag skjutsade ned de sista smulorna på trottoaren. Det var det minsta jag kunde göra för en väldigt halt duva med de ledsnaste av ögon och den halta duvans sambo.

Duvor har också hjärtan, hungriga magar, ännu hungrigare ungar och drömmar. Duvor är också människor.