När det ständiga vemodet dör

När det ständiga vemodet dör,
ska jag gråta då?

Så länge min bästa vän,
alltid närmast hjärtat,
alltid redo att hålla mig
när ingenting höll.

Nu, blekt och flämtande,
svagt och bräckligt liggande
på en brits där bara jag vakar
och baddar dess panna.

Lycklig över att jag ler,
att 2011 fortfarande är mitt.
Men, plötsligt orolig över
att förlora det jag alltid känt.

För det kommer skuggdagar,
när jag behöver mer flykt än nu.
Jag förstår nu att jag får möta dem,
utan att vända bort blicken som förr.

När regnen når mig,
för det gör de ibland,
kan jag inte gömma mig längre.
Jag måste möta det ilsket blöta.

Det ständiga vemodet dör,
dess sista suck är ett leende mot mig.
Jag gråter inte,
jag är för upptagen med att skratta.

Sakta går jag därifrån.
På Facebook places checkar jag in:
Jag är på en lådbilsfabrik strax söder om Neptunus
och kanske är det verkligen så.

När fabriksvisslan visslar i natt
ska jag ta zeppelinaren till en okänd dag.
Mina andrepiloter är glädjen och nyfikenheten.
I maskinrummet jobbar kreativiteten
hand i hand med analysförmågan.
Mitt inre barn står för cateringdetaljen
och tittandes poetiskt mot stjärnorna
är kärleken och en liten fripassagare;
det klädsamma och sköna vemodet.

I 71 dagar har jag flugit utan ostbågar,
pizza eller pommes frites i tanken.
Maskinen har aldrig mått bättre
och jag har aldrig nått längre.

2011, jag struntar i de stereotypa målen
och glömmer all otillräcklighet
som i alla år aldrig tyckts mig tillräckligt stor
i jämförelse med min förebild;
det ständiga vemodet.

Se upp nattens alla stjärnor.
Det är fortsatt full fart framåt.
Farkosten har tappat det ständiga vemodet
och jag är hejdlös …