Vågen och måttbandets elakheter

Jag bestämde mig runt nyår: nu räcker det. Jag gjorde en mätning med måttbandet och vägde mig. Det var ingen rolig läsning, men jag noterade trots allt skräcksiffrorna.

Idag, drygt tio veckor senare (under vilka jag varken tränat överdrivet mycket eller levt så särskilt asketiskt) tänkte jag kontrollera förändringen. Jag har känt att byxorna sitter lite lösare, att jag är piggare och en och annan har kommenterat att jag har förändrats.

Det kändes bra, men så ställde jag mig på vågen och stirrade fånigt på siffrorna. Inte ett jävla hekto mindre än i januari. Jag tog fram måttbandet, slängde det runt midjan och – status quo. Vad fan? Allt jag har känt i år är alltså en bluff. Jag har inbillat mig att jag blivit smalare.

Det här var oerhört knäckande. Jag lade ifrån mig måttbandet och lämnade sovrummet. Precis när jag satte på mig jackan och tänkte; skit i det då, ikväll blir det ostbågar till middag – då hörde jag ett fniss från sovrummet. Så tyst jag kunde smög jag dit, gläntade på dörren och såg hur vågen och måttbandet skrattade.

”Han gick på det, den dumme fan”, sa vågen och skrattade elakt.

”Jag vet”, sa måttbandet. ”Jag justerade mig själv utan att puckot märkte det.

Och så skrattade de, ända tills jag slog upp dörren på vid gavel och klev in.

”Skit”, sa vågen.

”Fan”, sa måttbandet.

”Nu tar vi det här på allvar”, sa jag. ”Annars kommer ett visst måttband få mäta diametern på kvarglömd hundskit i Skatås och en uppkäftig våg kommer att få väga rumpstempererad gorgonzola som blandats med väl använda strumpor. Något som vill invända mot att vi gör så?”

Jag tog tystnaden som ett nej och ställde mig först på vågen och virade därefter måttbandet runt magen.

”-6 kilo och ungefär 6 % minskning av midjemåttet, det var fan inte illa”, sa jag när jag plitat ned siffrorna, varpå jag lämnade rummet.

Vågen och måttbandet höll käften. Skamsna, antagligen, och framförallt satta på plats.