När jag gick till jobbet i morse passerade jag hotellbygget vid Drottningtorget och fick se rätt ystra lyftkranar.
”Dessa betongblock ska vandra, från den ena till den andra”, sjöng de och svingade just betongblock mellan sig. De kastade och fångade med lika stor skicklighet.
”Vi vill vara med”, hördes så från Nordstan (som av någon outgrundlig anledning byggs ut just nu). Det var två lyftkranar där som snart var inbegripna i ett kastande och sjungande utan dess like.
Snart fick de syn på en ensam lyftkran vid Lilla Bommen, och eftersom lyftkranar till naturen är godhjärtade så bjöd de in även denna. Små, och eventuellt mutade, förmän sprang omkring och skrek åt kranarna att sluta; tidsplaner och kostnadsestimat gick åt helvete, för fan.
Till slut tröttnade kranarna på att slänga betongblock (vem gör inte det?) och kom på att de skulle leka kurragömma. Det var däremot en rätt misslyckad lek eftersom alla var högre än alla husen i Göteborg. Det var bara en av dem, som var smart nog att ställa sig på andra sidan Otterhällan, som inte upptäcktes bums.
Deras leklust var hur som haver fin att skåda och bredvid mig stod en gaffeltruck med sin son och suckade.
”När jag blir stor ska jag bli en lyftkran, pappa”, sa den lille gaffeltrucken.
”Det är bra med ambitioner”, sa pappan.
Jag log, gav dem en rundsmörjning och fortsatte mot mitt jobb. Det var en vacker morgon, endast störd av några förmäns gråt och klagan.
Word up, Anjo 
Jag ät väldigt fascinerad av lyftkranar och de finns många där jag jobbar (Gårda), jag brukar stanna till på väg till jobbet och bara kolla, hur det flyttas betongblock hit & dit, lite rädd är jag samtidigt, för tänk om det brister och ett block ramlar ner. Men icke, dom klarar det så fint så och då brukar jag köra en liten hejaramsa inom mig.-)
Jag skulle gärna se lyftkranar monteras någon gång, det måste se kul ut.