En orgie i mjukisbrallor och flygande öl

Ah, London. Staden som är mitt hem på bortaplan. Det var dags för den tredje, årliga marsturen ihop med polaren Lars.

Föga förvånande var Landvetter fyllt av skräniga grabbgäng i A-baren, det var whiskey för att klara flygturer och för rak gång mot toaletterna – ett tydligt tecken på grav berusning. Tjejgänget deluxe slog sig däremot ned på bordet bredvid mig i caféet och en av dem öppnade med frågan: ”Finns det sprit här då?”

Det var skönt att lämna landet …

Två timmar flyg och lite snabbtåg senare gick jag in på Kings Head på Moscow Road och möttes av Lasse och en bartender modell Michelingubbe. Snabbt övervägande om planen för dagen ihop med våra vänner Bateman’s och Young’s London Gold. Det bestämdes att vi skulle besöka några klassiska pubar.

Sagt och drucket (extra goda öl inom parentes) på:

  • Counting House (Fuller’s Chiswick, Fuller’s London Pride) som är en helt makalös lokal.
  • Blackfriars (Doom Bar)
  • Crown & Sugarloaf (Bitter)
  • Ye Olde Cheshire Cheese (kan inte se vad jag skrev där, Old Brew, någonting …)
  • Old Bank of England (Bengal Lancer)
  • Dog and Duck (Timothy Taylor Landlord)

Efter en viss återhämtning i 9-10 timmar tog vi oss till London Bridge. En snabb titt på marknaden följdes av ett strategiskt val att inte gå in på närmaste pub. Klientelet där var så tydligt en större huliganfirma att man lika gärna kunde ha satt en neonskylt utanför. Vi tittade till livlösa Oast House (Greene King IPA) inne på stationen istället.

Därefter tog vi lokaltåget till South Bermondsey. Millwalls rykte är lika färgstarkt som våldsamt. Det är också ett ställe du inte gärna kommer till som bortasupporter. Från tåget leds du en lång omväg, omgärdad av höga staket, till din sektion. Det är tuffa kvarter och det här var dessutom en högriskmatch – Cardiff på besök. Drygt 15000 åskådare trängde in sig på The Den och det blev en fantastiskt svängig match (3-3 till slut). Nästan 1900 walesare levde livet på ena sidan och resten av arenan var fylld av vrål- och ölstinna Londonbor. Det var helt underbart.

En otäck episod inträffade när en Cardiffsupporter firade ett mål och föll ned från övre läktaren, ett fall på sex meter. Han behandlades av läkare oerhört länge och många trodde nog att han var död när polisen spärrade av, men tydligen klarade han sig med fingerfrakturer och whiplashskador.

I övrigt är Millwalls fans oerhört passionerade OCH det vimlar av folk som går på match i mjukisbrallor. Det är för övrigt skönt att alla åldrar mixar så bra. Jag skulle vilja säga att det rådde en familjär stämning bland besökarna. Detta trots att mängden fula rop mot Cardiffspelare som anspelade på att de var ett kvinnligt könsorgan var närmast chockerande många och varierande. Samtidigt var stödet och lusten att stå bakom sitt lag totalt och alla – från femåriga barn till 80 år gamla gubbar i röda näsor och kostym med väst – tog i från tårna varje gång det var dags för ”No-one likes us”.

Från fotboll till musik. Vi lämnade Millwall, tog oss snabbt till hotellet, inhalerade två mackor, och så iväg till Shepherds Bush Empire. Där såg vi ett uselt förband (Dixie), ett väldigt bra förband (The Twang) och en makalöst bra konsert med Shaun Ryder. Dessutom insåg vi att när engelsmän går på konsert är deras favoritsyssla att kasta öl rätt ut i publiken. Det var extremt godhjärtat och extremt ölkastigt, kan man väl säga. Och, låt mig säga det igen – Shaun Ryder var magisk. Några småbarn på mitt jobb säger att han låter som George Michael. De skulle varit med.

Sedan – The Defectors Weld Freehouse (Meantime London Ale, Hogan’s Cider). Det skönaste stället jag besökt i London; rent, snyggt och med bra musik i högtalarna.

Vi var tvungna att vila efter det, på grund av alla intrycken, och söndagen tillbringades på The Clachan (Chimera Honey Blonde), The Cross Keys (Brodie’s Special), The Prince Edward (Hopping Hare, Badger First Gold) samt på trevliga restaurangen Hereford Road (Meantime Pilsner). Att äta fint i England är spännande, man inser att ens engelska har en del luckor när vi snackar namn på grönsaker och fisk. Hur som helst, det var spännande att köpa in blint och gott var det.

Idag. Hemfärd och det första jag ser när jag landar, förutom att marken är grön, är fyra svanar som korsar himmelen. Ett fint välkommen hem.

7 reaktioner på ”En orgie i mjukisbrallor och flygande öl

  1. Ja, de är roliga de där engelsmännen. I december var jag på en motsvarande socialantropoligisk utflykt till Upton Park för att se West Ham få däng av Man City.

    Nästa gång i London kan jag rekommendera Princess Louise i Holborn. Mycket trevligt och riktigt bra priser, trots det centrala läget.

  2. Danito – jäpp, i morgon är det tusen nålar på gång

    Johan – Louise är magiskt bra. Vi satt där ett för bra tag i fjol; inredningen där är makalöst cool. Det är samma bryggeri som äger några av pubarna vi var på i år och de är snorbilliga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s