Jag satt på ett fik i Fitzrovia i söndags. Frukostkaffet och mackan var avklarade när två duvor kom fram. Paret på bordet bredvid sparkade ut mot fåglarna som tillfälligt flydde sin kos.
Då slog det mig. Duvorna är verkligen de ledsnaste av fåglar. Och, det är inte så konstigt när de är lite som tiggarna alla ser ner på i våra städer. När helst en duva närmar sig blir folk arga. Små sparvar och finkar kan accepteras, måsar och trutar vågar ingen mucka med, men duvor är föraktade och ständigt bortjagade.
Det är ett mysterium. Å ena sidan är duvan symbolen för freden, å andra sidan kallad flygande råtta; vår innersta dröm, men samtidigt vår spottkopp; kära människor är turturduvor, men två duvor är dubbel anledning att jaga bort.
Så insåg jag att en av duvorna haltade. Dess lilla vänsterben var brutet och så fort den stod stilla, då var det på ett ben. Ytterst mödosamt och förmodligen smärtsamt stapplade den omkring, jagades smulor från bord där den aldrig var välkommen. Lite som tiggare måste känna sig när kalla blickar är allt som riktas mot deras frusna och utsträckta händer.
Duvorna såg så ledsna ut på trottoaren. De gick, nästan kuvade, men för hungriga för att flyga så långt bort som för många önskar dem. Jag skjutsade ned de sista smulorna på trottoaren. Det var det minsta jag kunde göra för en väldigt halt duva med de ledsnaste av ögon och den halta duvans sambo.
Duvor har också hjärtan, hungriga magar, ännu hungrigare ungar och drömmar. Duvor är också människor.
Word up, Anjo 
Jag kan inte förklara varför, men det här berör. Seriöst.
Du skriver bra, mannen.
Tusen tack, Plastfarfar.
Och jag håller med, det här berör. Jag fick ont i hjärtat för duvornas skull.
Duvorna klarar sig nog, Colour. De är bra på det. Men, skönt att det berör, det var tanken 🙂