Ju mer animerat fyllot på bänken blir, desto mer lik en saltstod blir flickan som sitter bredvid. Plötsligt höjer hon blicken något, får syn på mig, och det glimtar till av hopp. Något rör sig i henne under det korta ögonblick då hon tror att jag är en riddare på en vit springare. Sedan ser hon att jag endast är en man som sitter på en passerande spårvagn. Hon är bortom räddning. Fyllot pladdrar och gestikulerar. Hon kryper ihop och blir än mer lik en staty.
Timmar senare, när natten är som mörkast, går jag längs Vasagatan och ser en man vid 7-Eleven. Det är nog ingen Sara som möter honom där ikväll, men han frågar försynt efter några spänn. Jag brukar sällan ha kontanter i min ficka i dessa tider av plast, men jag ser hans blick, påminns om duvorna, och känner efter lite extra. Jo, där finns faktiskt två guldpengar och några silvermynt. ”Varsågod”, säger jag. Han skiner upp ordentligt när den framsträckta handen fylls, tittar närmast förvånat på pengarna, och tackar så mycket han kan.
Jag ler och fortsätter vägen fram, rätt in i nästa ögonblick …
Word up, Anjo 
Nu blev jag varm i hjärtat igen, det du skriver berör verkligen.
Jag försöker själv bidra med det jag kan, typ köpa faktum för en hundring och uttrycket i ansiktet när man säger behåll resten, gör mig gott.
Visst gör det gott 🙂