Årstidstrubbel

Våren har inte fått någon färg och karaktär ännu, den är lika blek och grå som fula nya Ullevi. Jag ser en ensam och ledsen affisch som frågar om någon sett en försvunnen pojke. Jag tror inte att det någonsin känns bättre att leta efter en saknad son, bror, älskling, vän – men, undrar om det inte ändå känns lite mer hopplöst och smärtsamt när en vind, som inte vet om den är vinter eller vår, river i dig utan pardon. Affischen ser extra sorglig ut där den nästan försvinner i det grå och så döljs den lite extra när vinden virvlar upp gruset.

Två cafébesök föregår min promenad längs Danska vägen. Det enda vårtecknet är en cyklist som väser idiot för att jag råkar sätta en fot på hans gudomligt privata cykelbana. Att jag bara rundar en barnvagn och att han har all plats i världen spelar ingen roll. Han är cyklist, jag är gångtrafikant. Det är universums äldsta konflikt. Jag är en idiot och lycklig över att cyklister, till skillnad från skränande fiskmåsar och blåsippor, inte är fridlysta.

Längs Danska vägen från Röda torget till Redbergsplatsen passerar jag fyra kyrkogårdar, men bara en glassbar. Det känns som en bra sammanfattning av årstiden idag.

Husen jag träffar på – de malplacerade höghusen i Prästgårdsängen, Örgrytes glada villor och slutligen Lundens brokiga blandning – trånar efter ny färg, rosiga fasadkinder och en värmande sol. Det är en samfälld suck som lämnar de tysta och karga byggnaderna.

Vid Thai Nisa har vinterns grus blandats med de där torra löven som ingen kom ihåg att sopa under asfalten i höstas. Vinden virvlar även här och blir ännu mer årstidsvill.

Kanske är det därför det börjar snöa strax efter.

I morse ställde vi om till sommartid.

Det är en ironisk dag på det hela taget.