Kronérs trafikskola

Frihet sedan 1909 är parollen på Kramérs trafikskolas bilar. Jag passerar dem varje dag när jag går till jobbet. Idag hade de fått konkurrens – Kronérs trafikskola stod det på en bil. Nu har jag körkrt (tro det eller ej, men jag körde upp och klarade det 1 april för 13 år sedan), men tänkte att det kunde vara kul att se vad det var för konkurrent.

Eftersom Kronérs trafikskola hade drop-in så öppnade jag förardörren och hoppade in.

”Hallå i hövvet, fan vad gött å se dig”, sa Lasse Kronér. Han satt, med ett typiskt körskollärarblock i knät, och hade fracken och gympadojorna på sig.

”Oj, det hade jag inte väntat mig”, sa jag. ”Lasse Kronér himself.”

”SVT betalar dåligt. Jag behöver lite extraknäck, va? Nu kör vi. Du har la lämp, va?”

Jag nickade, startade, skrapade till Kramérs närmaste bil och rullade ut i trafiken. Plötsligt trampade Lasse på sin broms.

”Låt hjättat va me”, sa han och pekade på en gammal dam som närmade sig övergångsstället. Det var grönt ljus för oss och bilarna bakom oss tutade vildsint. ”Ju mer vi e tillsammans, ju gladare vi bli”, sa Lasse. ”Skit i de där kneckedeckerna, nu låter vi farmor gå förbi.”

Åtta minuter senare rullade vi uppför Avenyn. ”Kör upp där, så ska jag peka på var Gunnars Livs låg. Vi brukade spela gatumusik där, jag å de andra i Triple & Touch”, sa Lasse.

”Men, vi kan väl inte köra i spårvagnsspåren?”

”Vi är goa gubbar allihopa”, sa Lasse. ”Kör nu.”

Och självfallet stoppades vi av polisen. Tolvhundra i böter för det hela, och när Lasse skämtsamt kastat lappen samtidigt som han skrek – va’ den go eller – fick vi ytterligare åttahundra för nedskräpning.

”Drabbar ingen fattig”, sa Lasse. ”Förresten, jag tycker du kör lite svajigt, du behöver nog tio extralektioner.”

Vi rullade vidare och tog sex varv i Korsvägen. ”Liseberg light, änna”, skrattade Lasse. Sen körde vi upp till Johannebergs högsta punkt och vidare till vattentornet i Guldheden. ”Vi kan låta bilen stå på när vi fikar”, sa Lasse. Jag sa att det var förbud mot tomgångskörning, men enligt Lasse var det fel. ”Det är dubbdäcksförbud du menar å det här är inte Friggagatan, va?”

En stund senare kom vi ned vid Maxi på Mölndalsvägen och svängde ut på RV40 mot Landvetter. Efter en stund tog Lasse av sig gympadojorna och jag höll på att köra in i mitträcket. Jag svängde av i Mölnlycke, stannade bilen och hoppade ur, kräktes lite och började gå mot centrum. Den här bilfärden var för mycket, till och med Västtrafik kändes säkrare.

”Vart ska du ta vägen”, skrek Lasse. ”Kom tebaks, va?”

Jag gick därifrån och sket blankt i hans alltmer desperata rop. ”Grabben, lämna mig inte. Du har ju parkerat i Härryda kommun. Mina superkrafter gäller inte här. Här är jag bara en vanlig Allan och dessutom iklädd frack och fula gympaskor.”

Med sammanbiten min fortsatte jag bort och snart hördes bara ett svagt rop. ”Kom tillbaka. Man lämnar inte mig. Det är jag som är Touch i Triple & Touch. Hej du, kom tillbaka. Vi kan köpa läskeblask. Du får kicket …”

Till slut kom jag till Mölnlycke. Jag hade precis missat bussen och släntrade upp till perrongen. Då kom en liten tjock man i stora glasögon gående på spåret. Han stannade och erbjöd mig plats på sina axlar. ”Nästa Göteborg, det är jag som är Loket”, sa han.

Jag dog en smula.