Duvors fäbless för att hemsöka mig

Jag gillar duvor, det skrev jag om för inte så länge sedan. Tyvärr gillar duvor mig också.

Det bevisades två gånger hösten 2008 (?) när de sket på mig på exakt samma ställe. Precis, jag satt i samma stol på samma läktare på samma fotbollsarena när duvor tvenne gånger öppnade kloakerna i min absoluta närhet.

Mina kompisar har haft väldigt roligt åt detta och skrattar så fort en duva närmar sig. Hade de varit med igår så hade de brutiti ihop. Jag var på väg upp mot Familjen (restaurang) när det säger SPLAT!

Jag lyckades tydligtvis passera under en duva som förmodligen deltagit i en hetsätningstävling och sen avslutat det hela med en överdos katrinplommon och nu bara bestämde sig för att släppa ut alla mödrars heliga duvskit.

SPLAT!

Axeln, skuldran, skjortärmen, ryggsäcken … allt täcktes i en sörja med alldeles för många nyanser av brunt.

Mitt sällskap hade förstås inget emot att skratta ihjäl sig och så var det bara att lomma hem med en fuktig skjorta och en omisskännlig lukt av färskt bajs lite för nära näsborrarna.

Ombyte följde och sen åter till staden för en – trots allt – skön kväll med bästa kollegorna. Visserligen ifrågasatte någon min beskrivning av skiten med motiveringen: ”fåglar äter ju bara frö, det kan väl inte lukta”. Och några tyckte förstås att det var en god idé att bara fortsätta skratta åt mig.

Men, men … jag bjuder på det. Duvorna måste också skita och hellre på mig än på ett oskyldigt barn.

Lyckligtvis fick jag enbart uppmuntrande och stöttande kommentarer på Facebook som tröst.

Vem behöver duvor med sådana vänner?

Snabbspolning genom mörkret

Det börjar så oskyldigt. Kakor och kaffe. Hej och leenden. Trevligt. Berikande. Upplyftande. Jag darrar. Och så möter jag henne. Ledsagaren.

”Kom ihåg något”, säger hon. Jag minns och något lossnar. Hon ler. Jag ler. Hon är vacker. Jag blir nästan förälskad där och då.

En vecka går. Ett nytt försök. En ny fråga. En ny uppenbarelse. Hon ler stort. Jag ler stort. Mitt ansikte blossar när jag går därifrån. Alla som möter mig ler. De vill dela min glädje. Trodde jag …

Fler möten på tu man hand. Hon. Jag. En fråga. Mitt babbel. Och så förstår jag. Drabbas av insikten och allt släpper. Det är fantastiskt. Jag har aldrig mått bättre. Trodde jag …

”Du är så jävla märklig”, säger en vän från förr. Jag får, när jag berättar om det, förklarat att den vännen nog inte är en riktig vän. Jag tror på det jag hör, slickar i mig skiten som kräks upp och tror att det är chokladpudding med vispgrädde. Fler vänner gås igenom. Frågor ställs. Ska du verkligen umgås med dem? Vad tillför de? Ska du inte klippa? Det låter vettigt, och jag ifrågasätter 10-12 års vänskap när en floskelbabblande främling säger något. Då naturligt, nu – skamligt.

Jag vacklar, men är inte redo att släppa fotbollen. Däremot slutar jag dricka öl exakt kl. 18.00 dagen innan besöken. Jag måste vänta 24 timmar innan jag kan besöka dem och jag vill inte missa en sekund, inte missa en enda möjlighet.

Och så slutar året helt vansinnigt. Vänner slåss mot vänner på Ullevi. Soptunnor kastas mellan Blåvita. Jag fattar ingenting och ringer på hjälp. Hon möter mig i morgonrock, bjuder på te och berättar, förklarar, förstår, frågar, förmanar … och förleder. Det är ren tur att jag inte ligger med henne den kvällen.

Höst blir vinter blir vår blir sommar, fast årstider är ointressanta nu. En intensiv period följer under semestern. Vi träffas varje dag, allihop. Hela dagarna. Härlig energi. Alla får sina filosofiska fixar och drar åt sig de andras … som hyenor, ja – vi är hyenor. Fast, vi fattar inte det då. Allra minst jag. Då var vi lamm. Förblindad glider jag djupare och djupare in i lögnen.

Jag klipper mina kreditkort och går omvägar kringa min vedertagna verklighet. Rätt in i filosofin så fort jag kan. Tre kvällar i veckan, fan om något kommer i vägen.

Vänner undrar vad som är fel och jag är nästan redo att sätta dem inom citationstecken, redo att ge upp. De är tydligt oupplysta, inte värda min tid, tänker jag – och agerar nästan på det.

Djupare, djupare, djupare … mörkare, märkligare. Jag älskar det, men vem är det som slår på mig inifrån? Vem sliter i det här perfekta? Jag frågar och får inga svar, men rådet att besöka stället oftare.

”Du borde bli en som hjälper nykomlingar”, säger ledaren. ”Och du borde bli ihop med henne.” Hon pekar på flickan jag ville ligga med, men lät bli. Jag vill det fortfarande, men något säger nej. Något drar mig tillbaka. Kanske är det för många i gänget som är ihop med varandra. Jag fattar ingenting, men försöker locka fram någon skit ur det förflutna som förklarar varför jag inte bara faller för henne.

Det går inte. Men, jag minns saker som aldrig hänt och berättar sagor om mig som jag tror är sanna. Min ledsagare ler lika stort. Jag med. Fast, bara på utsidan. På insidan har ett krig startat. Och, jag berättar inte allt plötsligt.

Något slår slint. Jag ser upplysta människor som är småaktiga och vill sätta åt de som lämnat kretsen. Jag hör hur de blundar för en flicka som är döende i cancer och skiter i en medlem som tidigare haft drogproblem och nu inte kommer tillbaka mer. Den första är visst färdig, den andra var nog inte redo. Som förbrukningsmaterial är de, de som inte står kvar.

Rundabordssamtalen är inte som förr nu. Jag sväljer inte retoriken. Utmanar flosklerna. Och ler på riktigt. De ler ansträngt.

Jag svarar på frågor som förr, men har samma svar. Svaret gläder mig. Jag ser fågel Fenix, liv och lust. Min ledsagare ler knappt. Hon verkar inte vilja stanna i rummet ens. Ingen tycker att mina fixar är värda att dela. Jag är förbryllad. Inom mig – världskrig.

Mamma får stroke. Jag står på sjukhuset och vill veta, vill se en bild, en förklaring, nå en insikt. Jag ser bara mamma, slangar, en chockad familj.

Dagen efter sitter jag på golvet och gråter samtidigt som Eva Cassidy sjunger Songbird. Allt känns absurt, men de har nog svaren, tänker jag.

Jag återvänder, men vägen är annorlunda. Den går alltid via mamma. Besök efter besök på rehab är min första prioritet. Sorgen när jag lämnar henne ensam i en sal på lasarettet är tung. Fler insikter nås hos dem, men de kan inte skugga minnet av mammas kamp. Och när ledaren tycker att det nog är tid för min mamma att dö fattar jag vem det är som slitit i mig inifrån.

Det är jag. Det är min jävla själ som tagit sig ut ur spindelnätet och rusar ut. Jag fylls av jag och går därifrån. Kvar finns bara ett lätt avtryck i soffan där jag satt och kylan från ett dött skal som flummat i nästan två år.

Vi ses bara en gång till, jag och gänget. Det är när hon jag ville ligga med och ledsagaren försöker spela tuffa. Det gick inget vidare och jag bara skrattade åt eländet.

Sen vek jag med blicken i sju år. Tittade ned i marken och när ämnet berördes fäste jag en bungylina och bara rusade iväg, tills jag sträckte ut linan och slungades ut i tomma intet där ingen kunde pressa mig.

Tills förra veckan. Plötsligt skär jag av linan och rusar framåt utan att kunna stoppa. Snubblar, faller, gråter, snurrar, reser mig och kan fortfarande inte stanna.

Solfångarna står i min väg, men det är onda solfångare, såna som kväver ljuset. Jag kan inte stanna, rusar rätt in i dem, krossar dem, skär upp mig fullständigt på skärvorna, men det är inga fula sår – det är nödvändiga sår, sår som inte varar, sår som läker. Jag rusar framåt och faller slutligen … rätt in i en famn av kärlek; mängder av människor plåstrar om, tröstar, förstår, förlåter och lyssnar.

Jag andas ut.

Fortsättning följer … i en eller annan form.

Parkeringsvakteln och jag

Den gick där på Stampgatan, en liten vaktel i alldeles för stor reflexväst. Parkeringsvaktel hade någon Kålle skrivit på västen och den lilla fågeln kämpade förtvivlat för att kolla så att inga bilar var felparkerade.

Varje gång den flög upp på en huv tappade den anteckningsblocket som den hade tryckt fast under vingen och fick flyga ned igen för att plocka upp blocket – och varje gång trasslade den in sig i den bylsiga reflexvästen.

Små, små vakteltårar rann från ögonen och ned på trottoaren. Vakteln tittade längtansfullt mot skyn. Den ville vara en flyttfågel idag, men var fast på jobbet. Det var en ytterst sorgsen vaktel som inte uppskattade den här dagen direkt.

”Vill du ha hjälp”, sa jag och sträckte fram händerna. Fågeln nickade och jag tog hand om anteckningsblocket. Med förnyade krafter flög den upp på motorhuvar och kollade biljetter och tillstånd. Vi lappade några rejält felparkerade bilar och det var en  tacksam fågel som sjöng bytt-by-bytt för mig när skiftet var över.

”Egentligen skulle jag blivit finsnickare, men jag hade inget att muta kommunstyrelsen med”, sa vakteln. ”Jag försökte med vaktelägg, men fick veta att tjänstemannen ville ha en räkmacka, så det blev parkeringsbolaget.”

Den tittade i blocket, vände blad med sina små fötter och räknade böterna. ”Det räcker till mat för dagen, skönt.”

”Går ni på provision?”

Fågeln nickade. ”Lappar jag färre än fem bilar får jag inga frön, då får jag ge mig ut i staden och leta mat på kvällen. Du kan tänka dig själv hur det är när trutar och kajor smörjt kråset en hel dag. Jag somnar ofta hungrig.”

Efter en kort blick på fågeln bestämde jag mig. ”Jo, jag har lite komp att ta ut, ska vi jobba ihop ett tag? Jag skriver och du tar fröna?”

”Bytt-by-bytt”, sjöng vakteln till svar.

Det blev en fin kväll på det hela taget.

På väg till himlen

Jag vet inte om det var symtomatiskt, men efter att par fantastiska dagar (eller snarare en hel vecka som verkligen kändes hel från början till slut) så kröntes påskledigheten med släktträff på sköna Säröhus.

Mitt rum var #406. Och så här såg vägen dit ut.

Jag väljer att tolka det som att känslan jag har haft de sista dagarna, efter att jag slet ut mörkret, är helt rätt. Vad jag än gör så kommer jag till Himlen. Fint är det.

Grund (nedslag i nuet i egen rytm)

Jag har en grund nu
och kan ärligt säga
att jag har ett djup
utan att vara Rapunzel
med löshår från Buttericks.
Ej längre fängslad av egen flykt
i ett luftslott utan ventilation
högst upp på krossade glasberget.

På vimmelkantiga ben
går jag rätt in i Blyertsvärlden
där hjärtat ville dö en gång.
Den här gången är jag yngre
och har ett patronbälte
fyllt av pastellkritor (flera tusen).
Och jag går rätt in i såret
med blodröd krita i min hand.

Det enda som var beständigt där,
regnvädret, ritat av förbannad tusch,
får alla regnbågens kulörer
så att det störs och förstörs.
Jag ritar världens bästa paraply
och sjunger mig igenom stormen.
En värld byggd när augusti dog
är melankoliskt vacker när jag reser (mig).

Jag sitter på en flotte sen,
på ett hav som är som jag vill ha det.
Benen svalkas i det djupa blå och
ingen är rädder för hajarna.
De kan kanske kittla mina fötter
med fenorna då och då,
men bara för att få en liten pojke
att skratta sig själv ännu helare.

Och regnmolnen som bor
på andra sidan solen
packar sina väskor,
snart reser de hit.
Deras budskap är synonymt
med sorgens floder,
men också så renande.
Jag vill gå naken med dem.

Jag har kommit ut ur en
annan slags garderob.
En sådan där hyllorna
bäst städas medelst handgranat.
Mitt matande av monster i smyg
är avslöjat och förintat.
Igår förflyter ihop till en pöl
och blir ett torkat, sprucket ingenting.

Det svarta lämnar mitt hjärta.
Lyckligt allvar flödar i mina fingrar.
Allt jag ser är berättelser
som måste berättas.
Vad vore ett alfabet utan S?
Vad vore jag om jag inte hör
den jag aldrig kan se
och ler när varje ord är sant?

När din verklighet är en chimär,
hur omöjliga blir inte fantasivärldar då?
Frågan är retorisk.
Svaret finns i mitt ansikte.
Det som tittat ned i underjorden
i nio långa och märkliga år.
Nu blickar det sakta, sakta framåt
och kan inget annat (än att skriva, skriva, skriva).

Denna längtan efter vi,
mitt ständiga sår – ensamheten.
Ibland med namn,
ibland bara formulerad – du.
Hur kunde jag missförstå?
Hur kunde jag glömma?
Vi kräver mer än du,
det måste börja med ett jag.

Så mycket kvar.
Så mycket att återvinna.
Så många steg att ta.
Så stora beslut att fatta.
Så lätt att vakna
trots att jag snoozat i flera år.
Inget är förlorat. Allt är nu.
En kopp kaffe till vore fint …