Lita aldrig på en leende ostbåge

Jag har stått ut i tretton veckor, det är 91 dagar. Eller 2184 timmar. Eller 131040 minuter. Eller 7862400 sekunder. Hur många tuggor blir det? Hur många sköna krasanden när ostbågar möter hörntänder har jag stått över?

Igår gjorde jag något i stil med vad en god vän gjorde när hon slutade röka. Hon brukade sitta nära rökare, bara för att känna in röken. Så, jag gick till ICA i Olskroken och frågade folk om de skulle köpa ostbågar och om jag i så fall kunde få följa med dem hem och titta på när de åt. När blåljusen närmade sig drog jag åt ett annat håll.

Jag insåg att jag helt enkelt fick köpa en påse och åtminstone titta på några bågar för att motverka abstinensen.

Sagt och köpt. Väl hemkommen öppnade jag påsen och hällde ut dem i min rituella skål samtidigt som jag knaprade på ett blomkålshuvud.

”En ostbåge gör ingen ballongmage”, sa ostbågarnas språkrör nedifrån skålen.

”Jag lovade mig själv”, sa jag. ”Ni och pizza har hamnat i skamvrån, så är det bara.”

”Skamvrån kan ligga i din mage, varför måste den vara i en butikskartong”, sa ostbågen.

Jag funderade lite på om det var en sanningssägande filosof som låg där i skålen, eller om det var en fettfylld charlatan. Jag bet ihop och sa – ja, naturligtvis sammanbitet: ”Kartong är ett material, låda heter det och skamvrån är inte välkommen i min krympande magsäck.”

”Äter du inga snacks alls?”

Frågan överrumplade mig och jag erkände att jag, av ren artighet och självbevarelsedrift, tuggat på chips under sociala turnéer i Helsingborg och London.

”Släta chips är flator och vad veckade chips sysslar med när de ligger tryckta mot varandra är inget jag vill yppa, men ordet cunnilingus kanske kan få dig att fatta”, sa ostbågen.

”Är du homofob och skitsnackare”, sa jag. ”Jag kommer aldrig att äta din sort i så fall.”

”Lugn, det var ett skämt. Chips är våra kusiner. Men, om du äter dem kan du väl äta oss. Vi lovar att inte bygga på underhudsfettet”, sa ostbågen.

Jag tittade på den – och så sträckte den lite extra på sig, bågnade lite mer och såg ut att le extra mycket. Plötsligt kom jag ihåg min mors tre goda råd när jag växte upp:

  1. Behandla alla människor lika.
  2. Följ aldrig med tanter upp i skogen om de säger: följ med upp i skogen, så ska du få en slickepinne. I så fall är det tanten som vill ha en slickepinne.
  3. Lita aldrig på en leende ostbåge.

Jag insåg att jag hade följt ettan och tvåan ordentligt, även om punkt två kanske orsakat några ensamma nätter extra (å andra sidan har det besparat mig en del morgonångest). Däremot hade min revolt mot hon som givit mig liv varit att frossa i ostbågar. En del super, knarkar, börjar jobba på TV4 eller ännu värre saker. Jag gjorde uppror genom att sitta ned och häva i mig ostbågar.

Självklart ringde jag mamma direkt, bad om ursäkt för allt, och tog sen skålen för att med raska steg bege mig mot soppåsen.

”Ert kalorivärde är 500/100 g. Det där om att en portion är 25 gram är skitsnack. En portion är en påse à 175 gram. Nedsköljt med coca-cola och en film på teve, så är det rena fitnessdöden. Säg inte att ni inte bygger på fetman”, sa jag.

”Äh kom igen. Vi kan göra bodypump i magen, se det som en abtronic inifrån”, sa ostbågen och log ännu mer.

”Lita aldrig på en leende ostbåge”, sa jag och hällde ner skiten bland kuverten från postkodlotteriet och allt annat som inte gick att återvinna.

Det blev afton och natt, den nittioförsta dagen …

3 reaktioner på ”Lita aldrig på en leende ostbåge

  1. JCMAS – glass är en lömsk typ, the original smooth talker.

    Carina – jag vet inte, jag testade att fråga spegeln och den skrattade åt mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s