En otillräcklig fågelskrämma

Jag gick av vagnen med tunga steg och stela, ömma axlar strax innan 21.

Redan i morse var dagen så grå att vårens knoppar inte ville titta ut alls. Sen föll regnet hela dagen. Jag var trött för tidigt idag, efter en sparsamt sömnfylld natt, och visste att dagen skulle bli lång – både absolut och relativt.

Lång, på det där grå sättet, inte på det sköna sättet som dagar är långa efter vårdagjämningen.

Missförstå mig inte, det skulle förstås bli en bra dag, det kan inte långt och trött stjäla, men ändå en grå dag. Så som dagar är när du vaknat med ont i rygg och svanskota (orsak ej klarlagd) 01.10, 01.30, 02.06, 02.29 … fram till klockan ringer och du snoozar för länge.

Det blev till sist kväll, efter att den långa dagen givit upp, och jag färdades hem på vagnen. Trött, hungrig, sliten fick jag frågan vilken dag det var, plus en hoppfull följdfråga om det kanske var söndag. Mitt svar att det var tisdag möttes av en bekymrad min och en fråga om vägen till närmaste bar.

Jag ville ta in det där, kände jag ett ögonblick, rycka tag i honom och leda honom rätt. Men, jag hittade inget grepp och blev bara en otillräcklig fågelskrämma som pekade åt fel håll: ”Där, gå av vid nästa hållplats.”

Strax efteråt. Jag gick av vagnen med tunga axlar. Tyngda av att jag inte bar någonting, fast ändå var jag på något vis lättad över att jag inte tvingade mig att bära den där ensligheten med själen. Det fanns annat jag ville bära och det fick mig att le lite, lite, lite.

Det är en grå kväll nu, kanske till och med svart. Jag hoppas morgondagen blir ljusare, både för en utsövd (?) bloggare och en man som hoppades att det var söndag idag.

Jag sätter punkt om några ord, den här dagen är färdig. Nya ord i morgon, mindre grå …