Det ringde intensivt på dörren nyss. Jag brukar sällan öppna sent på kvällarna, utifall det äro banditer och stråtrövare som är här för att stjäla mitt guld, men eftersom det är vår så gjorde jag ett undantag. Det stod en oansenlig man där. Han andades in och så öppnade han munnen:
”Hej, vill du köpa en dammsugare och har du funderat på Jesus, är det kanske du som har lämnat ludd i tvättstugan, vad skulle du säga om att köpa jultidningar, vill herrn ha majblommor och jag undrar om du kunde tänka dig att gå med i hyresgästföreningen och skriva på det här uppropet mot den nya motorvägen och så skulle jag vilja fråga om du har två deciliter socker att låna ut, plus att jag bara vill påpeka att man inte får spela musik efter 22, men du kanske är intresserad av att köpa ett paket kakor och hur är det, har du funderat på Jesus och frälsning?”
”Va”, sa jag.
”Jag är alla möjliga dörringningar i ett enda besök”, sa mannen. ”Nu kommer du inte att bli störd de närmaste 8,7 åren. God afton.”
Och så gick han. Jag stängde dörren och satte mig på golvet. Det var tyst och jag var helt ensam.
Någonstans i fjärran ringde en prärievarg på en dörr. Det var inte min …
Word up, Anjo 
Nä! För då var det min dörr och killen ville sälja färsk, fryst fisk direkt från fiskbilen klockan nio denna fredagskväll. Och det är inte ens ett skämt.
Briljant!
Redan i första raden dök Hasse Alfredsson upp som berättarröst och det blev en slags Lindeman av det hela.
Fredrik – en bekant till mig lyckades med konststycket att köpa dylik fisk för 1500 spänn häromsistens.
Robban – tackar, det är inget dåligt omdöme att få.