Byråkratens tårar

Tidigt, tidigt i morse (det vill säga 11.45) stod en byråkrat vid min säng. Jag undrade inte ens hur han hade kommit dit, då byråkrater kan ta sig in överallt så fort minsta lucka finns.

”Jag har med mig min lattjolajbanslåda”, sa han tonlöst och klappade på portföljen. Sen ställde han ned väskan och byggde ihop en Billybokhylla, precis enligt anvisningarna, och fyllde hyllan med några leksaker som han sedan knuffade ned i golvet i takt med att han plockade upp fyra saker till.

”Goa Gubbar, räkkalas på Avenyn, gubbvälde och Västtrafik. Vilket ska bort, vilket ska bort”, sa han och hoppade frenetiskt. Jag gnuggade gruset ur ögonen och sa att det var den sämsta Brasseimitation jag sett, men att alla fyra kunde dra.

”Bara en”, sa han och underläppen darrade. ”Jag hade ju hittat på en fiffig lösning.”

”Gubbväldet”, sa jag och suckade när han följde mallen från Fem myror till pricken och sen sa: ”Västtrafik ska bort, det är ju ingen vits med den. Är inte det det fiffigaste?”

”Herregud”, sa jag och han började gråta. Jag bad om ursäkt och frågade om jag kunde gottgöra honom. Och det ledde till att jag följde med på expedition till stadens tak för att hitta de dimhöljda takens gorillor. Vi hittade havstrutar. När jag sa att det var idiotiskt att leta gorillor i Göteborg, åtminstone när krogarna är stängda, brast han i gråt igen.

”Jag vill bara vara mänsklig, göra saker som andra gör, träffa en tjej och leva livet.”

Så, godhjärtad (alternativt puckad) som jag är tog jag honom under mina vingars beskydd. ”Vi kan gå på krogen, men du får nog lätta på slipsen lite.”

”Fan vad punk”, sa han och drog ned knuten en millimeter. Det blev dock snabbt ett par centimeter när han fick en öl och vid andra ölen var slipsen nedstoppad i kavajen. Han sträckte sig mot en flicka på bordet bredvid. ”Ursäkta, damen. Får jag möjligen bjuda er på en öl och därefter inbjuda dig till en stunds kopulerande, eventuellt under oordnade former, i mitt hem, eller hemma hos dig om det känns bättre. Naturligtvis använder jag kondom som är godkänd av Socialstyrelsen.”

Hon tryckte sin cigg i hans ansikte och han började gråta igen.

”Jag borde nog förbli den jag är”, sa han och tömde fyra öl till i snabb följd. Han grät och grät hela tiden och jag höll armen om honom och talade tyst i hans öra. Till sist reste han sig, vinglade lite och gick gråtande hem.

Flickan som nobbat honom log mot mig. ”Snällt att du försökte trösta honom.” Jag nickade mot henne och gick åt mitt håll. Leendet växte för varje steg.

Snart skulle en packad och gråtande byråkrat påbörja nedläggningen av Västtrafiks taxesystem, bannlysa langosförsäljning, förbjuda ordvitsar under perioden april-oktober och skicka en kopierad bild av sin häck till de italienska spårvagnstillverkarna med orden: please deliver to this address. I morgon skulle han få en tillrättavisning i ett PM, men eftersom besluten var fattade så var det bara att utföra dem. Jag var elak, men skämdes inte alls. Hans Brasseimitation var så dålig att jag inte kunde låta bli att jävlas tillbaka.