”Vänta lite”, sa jag. Jag dröjde mig kvar, utan att veta varför.
”Kom nu”, sa morgondagen. ”Det börjar bli sent.”
”Jag ska bara packa”, sa jag.
”Tar det lång tid”, sa morgondagen.
Jag skakade på huvudet. ”Men, ibland önskar jag det så jävla förtvivlat mycket, vet du. Idag, ikväll är en sån stund. Jag vill ta med mig något, någon, varaktighet.”
Morgondagen, lika outgrundlig som alltid, satte sig ned på klippavsatsen och tittade bortom midnatt. ”Jag vet, men kanske blir det så i morgon?”
”Säg inte så”, sa jag och skakade på huvudet. ”Jag vill inte ha fler råd, ej heller några uppmuntrande klappar på en ensam och osmekt axel. Jag vill ha ett namn att viska när det är morgon.”
”Det kommer inte att hända den 11 april 2011, eller hur? Så, ska vi?” Morgondagen, om än barsk i ordvalet, var lika milt naiv som alltid. Oförstörd och sugen på att leva livet som om det inte fanns någon gårdag. Jag tog dess utsträckta hand och så hoppade vi från avsatsen.
Vart? Jag vet inte. Det enda jag visste var när.
Kanske i morgon … Jag kramade min för tomma resväska och tittade framåt. Tungt, men ändå ivrigt tittade jag framåt.
Word up, Anjo 
Åh, Anjo Banjo…
Jag fick en sådan omedelbar känsla från den tiden när man var en liten kicka och längtade. Och längtade. Och längtade…
Jag kunde aldrig komma fort nog till morgondagen.
(Visserligen inte på kärleken, du vet, kramar och sådant trams…
Jag var ju trots allt bara en liten kicka).
Du fick mig att fundera på varför längtan och glädjen trubbas av ju äldre man blir – just till morgondagen.
Mötet med morgondagen… och all den magi som faktiskt vi människor kan åstadkomma så länge vi ser utanför ”boxen”. Men det viktigaste av allt är att vi tar varsamt hand om nuet. Utan nuet, ingen morgondag…
Jag måste nog börja leta efter henne, den där kickan…
Hejsvejs Anjo, tack tack.
/Marie
Morgondagen är alltför ofta det enda jag har att se fram emot, tycks det mig ibland. Men, jag gör det varje dag, trots att den inte sällan blir en pyspunka.