Ingentingmannen och jag

Han sa att han alltid bär jeans med knappar för att inte riskera att glömma gylfen och han har kardborreband på sina gympaskor så att ingen ska påpeka att han glömt att knyta snörena.

Han beställer alltid standardstorleken på McDonald’s, tar ständigt den mittersta platsen i pissoaren, är av exakt medellängd, ser till att hålla vikten inom standardavvikelsen från det normala och hans kläder är av klassiskt snitt, i diskreta färger och i ungefär den förväntade storleken.

Han grillar lagom kryddade korvar som är lagom exotiska och dricker starköl som är kyld precis som förväntat. Potatissalladen är av ett välkänt fabrikat, liksom hela hans kundkorg på ICA.

Hans dröm rör sig kring cirka två barn, en lurvig hund, en älskad fru, en diskret familjebil med godkänd driftsekonomi och ett radhus, kanske en villa när han spritter till.

Han tittar på nyheterna, sporten, läser morgontidningen, äter ärtsoppa vintertid, joggar lite extra inför beachen varje år och dricker kaffe med en skvätt mjölk.

Han har vänner som han går på after-work med, läser svenska deckare lite då och då, deklarerar i god ordning, betalar alla räkningar den 25:e, har bensinkort och är egentligen inte troende, men tittar in i kyrkan på 1:a advent av tradition.

En del av mig har ofta önskat så att han är min spegelbild, men när jag gick nedför gatan i veckan, på en liten stump där kullerstenen brutit fram ur en sprucken asfaltsgrav, slog jag mer än någonsin bort de tankarna.

Jag vill inte längre bortom ord, det var alltid en romantiserad flykt. Jag vill enkelt, men så mycket mer. Jag vill här och nu, men är inte så säker på att här är där här alltid har varit.

Och, när jag trampar på de där kullerstenarna och viker runt hörnet, går utmed vattnet och svänger mot min del av staden så längtar jag bort. Kanske på ett sätt jag aldrig längtat bort förut.

Lite senare, jag korsar ån och där, vid Smedmästare Karlssons gångväg, har man glömt att sopa bort vinterns grus. Jag längtar definitivt bortom vintergruset, förbi den här veckan när hjärtat – oförklarligt – gick in i väggen och kanske också till en annan horisont …

Det är märkligt. Det är tyst här. Och, det är ohållbart. Det sista skrivet med så många bottnar att jag inte behöver skriva mer nu.