Nyss avtackade den här lördagförmiddagen mig för vår tid tillsammans. Jag tror den var lite spefull och ironisk när den lämnade över en tårta, några ballonger och höll ett tal på temat: Gud vad vi hade kul tillsammans … i några få minuter.
Jag tänkte tala ut med den och förklara att jag inte menade något illa, men den hade sprungit sin väg med orden carpe diem, tölp och för varje minut som gick blev det mer och mer otänkbart att den skulle komma tillbaka.
”Ska vi leka”, sa en nyss anländ eftermiddag och räckte över några tussilago som den hade plockat på den grönare sidan. Jag log, glömde bort en sur och seg lördagförmiddag (nu kunde det sägas, när den är ändå inte ville vara med längre), och sa visst.
Vi bestämde oss för fixa en trerättersmiddag och även om eftermiddagen lite sorgset konstaterade att den inte fick vara med när maten skulle konsumeras, verkade han hålla god min.
”Har du träffat gårdagen”, sa han plötsligt.
”Ja”, sa jag, ”men, jag har lagt den bakom mig, vi kan väl säga att den var ett segt regn och slutade lite tröttsamt.”
”Har du träffat morgondagen”, sa han sen.
”I olika skepnader, faktiskt”, sa jag. ”Det är det fina med morgondagen.”
”Hur tror du morgondagens morgondag ser ut?”
Jag tittade på vinflaskorna jag köpt inför kvällen, räknade ut påföljden, rufsade till kalufsen på eftermiddagen och konstaterade lite svävande att den nog skulle bli ovälkommen till en början.
Word up, Anjo 