Det regnade inte i morse, men jag tog med mig paraplyet ändå.
”Är du rädd för regn”, sa det yrvakna paraplyet när vi gick längs gatorna strax efter sex på morgonen. Det vara bara några ovanligt tysta måsar och en handfull duvor på väg till sitt morgonskift utanför ett franskt café som delade den långsamt värmande solens strålar med oss.
”Nej, men även paraplyn förtjänar att få se lite sol”, sa jag. ”Ibland vet jag inte om du bara gör ditt jobb, eller om du faktiskt gråter i regnet, så jag ville bara ge dig en fin dag, du behöver den.”
Jag fällde upp paraplyet. Dess svärta syntes mig mindre mörk när solen föll över den. Kanske blev paraplyet till och med lite större, det verkade i alla sträcka sig mot himlen.
Och så förvandlades det till ett parasoll och glittrade ikapp med mig.
Dagar blir inte bättre än så.
***
Det är sällan jag skriver till någon speciell här, men det här var till dig, min finaste, fina vän. Du är ett parasoll, glöm aldrig det.
Word up, Anjo 
A single rose can be my garden… a single friend, my world. Jag är glad att du är min vän, Anjo.
Det kommer jag alltid att vara 🙂
Att få vara någons parasoll är en ynnest. Man får de vänner man förtjänar…Kram
Ja, så är det verkligen – tusen tack 🙂