Jag har en grund nu
och kan ärligt säga
att jag har ett djup
utan att vara Rapunzel
med löshår från Buttericks.
Ej längre fängslad av egen flykt
i ett luftslott utan ventilation
högst upp på krossade glasberget.
På vimmelkantiga ben
går jag rätt in i Blyertsvärlden
där hjärtat ville dö en gång.
Den här gången är jag yngre
och har ett patronbälte
fyllt av pastellkritor (flera tusen).
Och jag går rätt in i såret
med blodröd krita i min hand.
Det enda som var beständigt där,
regnvädret, ritat av förbannad tusch,
får alla regnbågens kulörer
så att det störs och förstörs.
Jag ritar världens bästa paraply
och sjunger mig igenom stormen.
En värld byggd när augusti dog
är melankoliskt vacker när jag reser (mig).
Jag sitter på en flotte sen,
på ett hav som är som jag vill ha det.
Benen svalkas i det djupa blå och
ingen är rädder för hajarna.
De kan kanske kittla mina fötter
med fenorna då och då,
men bara för att få en liten pojke
att skratta sig själv ännu helare.
Och regnmolnen som bor
på andra sidan solen
packar sina väskor,
snart reser de hit.
Deras budskap är synonymt
med sorgens floder,
men också så renande.
Jag vill gå naken med dem.
Jag har kommit ut ur en
annan slags garderob.
En sådan där hyllorna
bäst städas medelst handgranat.
Mitt matande av monster i smyg
är avslöjat och förintat.
Igår förflyter ihop till en pöl
och blir ett torkat, sprucket ingenting.
Det svarta lämnar mitt hjärta.
Lyckligt allvar flödar i mina fingrar.
Allt jag ser är berättelser
som måste berättas.
Vad vore ett alfabet utan S?
Vad vore jag om jag inte hör
den jag aldrig kan se
och ler när varje ord är sant?
När din verklighet är en chimär,
hur omöjliga blir inte fantasivärldar då?
Frågan är retorisk.
Svaret finns i mitt ansikte.
Det som tittat ned i underjorden
i nio långa och märkliga år.
Nu blickar det sakta, sakta framåt
och kan inget annat (än att skriva, skriva, skriva).
Denna längtan efter vi,
mitt ständiga sår – ensamheten.
Ibland med namn,
ibland bara formulerad – du.
Hur kunde jag missförstå?
Hur kunde jag glömma?
Vi kräver mer än du,
det måste börja med ett jag.
Så mycket kvar.
Så mycket att återvinna.
Så många steg att ta.
Så stora beslut att fatta.
Så lätt att vakna
trots att jag snoozat i flera år.
Inget är förlorat. Allt är nu.
En kopp kaffe till vore fint …
Word up, Anjo 
Vilket helt djävla otroligt vackert inlägg, jag får lust att dansa, skratta och fylls med liv samtidigt som jag känner tåren rinna nerför min kind.
herredug du trollbinder med dina ord..dina tankar..jag glömmer nästan bort att andas när jag läser. Så fullt av hopp,kärlek till livet.Man måste ha varit ned på botten för att förstå när man är på väg upp. Njut nu Anjo. Livet kan vara så mycket.. Kraam
Vackert! 🙂 säg till när du ger ut dina dikter, make it soon! Det skulle vara som att hugga in på en riktigt maffig chokladtårta eller nåt, och då förstår du hur jag längtar!? 😉 kram
Underbart vackert skrivet!
/Marie
Tackar, tackar Marie.
Ann – Härligt. Det är exakt den blandningen jag ville förmedla.
Bittan – Livet är livet, och det är förunderligt gång på gång, så högt och så bottenlöst.
Malin – Något säger mig att du och jag dricker champagne som små mölare så fort jag signerat kontraktet, väna mö.
Oboy vad jag gillar dig!
Tack detsamma, du…