Jag vet inte om det var symtomatiskt, men efter att par fantastiska dagar (eller snarare en hel vecka som verkligen kändes hel från början till slut) så kröntes påskledigheten med släktträff på sköna Säröhus.
Mitt rum var #406. Och så här såg vägen dit ut.
Jag väljer att tolka det som att känslan jag har haft de sista dagarna, efter att jag slet ut mörkret, är helt rätt. Vad jag än gör så kommer jag till Himlen. Fint är det.
Word up, Anjo 
Ja, allting pekar ju uppåt – kan det bli bättre?
🙂
Ja, det kan det – men, det är väldigt bra redan 🙂
Åh, där kan man inte annat än sova gott!
Jag sov magiskt bra och vaknade sen med utsikt över ett nyvaket hav.