Parkeringsvakteln och jag

Den gick där på Stampgatan, en liten vaktel i alldeles för stor reflexväst. Parkeringsvaktel hade någon Kålle skrivit på västen och den lilla fågeln kämpade förtvivlat för att kolla så att inga bilar var felparkerade.

Varje gång den flög upp på en huv tappade den anteckningsblocket som den hade tryckt fast under vingen och fick flyga ned igen för att plocka upp blocket – och varje gång trasslade den in sig i den bylsiga reflexvästen.

Små, små vakteltårar rann från ögonen och ned på trottoaren. Vakteln tittade längtansfullt mot skyn. Den ville vara en flyttfågel idag, men var fast på jobbet. Det var en ytterst sorgsen vaktel som inte uppskattade den här dagen direkt.

”Vill du ha hjälp”, sa jag och sträckte fram händerna. Fågeln nickade och jag tog hand om anteckningsblocket. Med förnyade krafter flög den upp på motorhuvar och kollade biljetter och tillstånd. Vi lappade några rejält felparkerade bilar och det var en  tacksam fågel som sjöng bytt-by-bytt för mig när skiftet var över.

”Egentligen skulle jag blivit finsnickare, men jag hade inget att muta kommunstyrelsen med”, sa vakteln. ”Jag försökte med vaktelägg, men fick veta att tjänstemannen ville ha en räkmacka, så det blev parkeringsbolaget.”

Den tittade i blocket, vände blad med sina små fötter och räknade böterna. ”Det räcker till mat för dagen, skönt.”

”Går ni på provision?”

Fågeln nickade. ”Lappar jag färre än fem bilar får jag inga frön, då får jag ge mig ut i staden och leta mat på kvällen. Du kan tänka dig själv hur det är när trutar och kajor smörjt kråset en hel dag. Jag somnar ofta hungrig.”

Efter en kort blick på fågeln bestämde jag mig. ”Jo, jag har lite komp att ta ut, ska vi jobba ihop ett tag? Jag skriver och du tar fröna?”

”Bytt-by-bytt”, sjöng vakteln till svar.

Det blev en fin kväll på det hela taget.