Snabbspolning genom mörkret

Det börjar så oskyldigt. Kakor och kaffe. Hej och leenden. Trevligt. Berikande. Upplyftande. Jag darrar. Och så möter jag henne. Ledsagaren.

”Kom ihåg något”, säger hon. Jag minns och något lossnar. Hon ler. Jag ler. Hon är vacker. Jag blir nästan förälskad där och då.

En vecka går. Ett nytt försök. En ny fråga. En ny uppenbarelse. Hon ler stort. Jag ler stort. Mitt ansikte blossar när jag går därifrån. Alla som möter mig ler. De vill dela min glädje. Trodde jag …

Fler möten på tu man hand. Hon. Jag. En fråga. Mitt babbel. Och så förstår jag. Drabbas av insikten och allt släpper. Det är fantastiskt. Jag har aldrig mått bättre. Trodde jag …

”Du är så jävla märklig”, säger en vän från förr. Jag får, när jag berättar om det, förklarat att den vännen nog inte är en riktig vän. Jag tror på det jag hör, slickar i mig skiten som kräks upp och tror att det är chokladpudding med vispgrädde. Fler vänner gås igenom. Frågor ställs. Ska du verkligen umgås med dem? Vad tillför de? Ska du inte klippa? Det låter vettigt, och jag ifrågasätter 10-12 års vänskap när en floskelbabblande främling säger något. Då naturligt, nu – skamligt.

Jag vacklar, men är inte redo att släppa fotbollen. Däremot slutar jag dricka öl exakt kl. 18.00 dagen innan besöken. Jag måste vänta 24 timmar innan jag kan besöka dem och jag vill inte missa en sekund, inte missa en enda möjlighet.

Och så slutar året helt vansinnigt. Vänner slåss mot vänner på Ullevi. Soptunnor kastas mellan Blåvita. Jag fattar ingenting och ringer på hjälp. Hon möter mig i morgonrock, bjuder på te och berättar, förklarar, förstår, frågar, förmanar … och förleder. Det är ren tur att jag inte ligger med henne den kvällen.

Höst blir vinter blir vår blir sommar, fast årstider är ointressanta nu. En intensiv period följer under semestern. Vi träffas varje dag, allihop. Hela dagarna. Härlig energi. Alla får sina filosofiska fixar och drar åt sig de andras … som hyenor, ja – vi är hyenor. Fast, vi fattar inte det då. Allra minst jag. Då var vi lamm. Förblindad glider jag djupare och djupare in i lögnen.

Jag klipper mina kreditkort och går omvägar kringa min vedertagna verklighet. Rätt in i filosofin så fort jag kan. Tre kvällar i veckan, fan om något kommer i vägen.

Vänner undrar vad som är fel och jag är nästan redo att sätta dem inom citationstecken, redo att ge upp. De är tydligt oupplysta, inte värda min tid, tänker jag – och agerar nästan på det.

Djupare, djupare, djupare … mörkare, märkligare. Jag älskar det, men vem är det som slår på mig inifrån? Vem sliter i det här perfekta? Jag frågar och får inga svar, men rådet att besöka stället oftare.

”Du borde bli en som hjälper nykomlingar”, säger ledaren. ”Och du borde bli ihop med henne.” Hon pekar på flickan jag ville ligga med, men lät bli. Jag vill det fortfarande, men något säger nej. Något drar mig tillbaka. Kanske är det för många i gänget som är ihop med varandra. Jag fattar ingenting, men försöker locka fram någon skit ur det förflutna som förklarar varför jag inte bara faller för henne.

Det går inte. Men, jag minns saker som aldrig hänt och berättar sagor om mig som jag tror är sanna. Min ledsagare ler lika stort. Jag med. Fast, bara på utsidan. På insidan har ett krig startat. Och, jag berättar inte allt plötsligt.

Något slår slint. Jag ser upplysta människor som är småaktiga och vill sätta åt de som lämnat kretsen. Jag hör hur de blundar för en flicka som är döende i cancer och skiter i en medlem som tidigare haft drogproblem och nu inte kommer tillbaka mer. Den första är visst färdig, den andra var nog inte redo. Som förbrukningsmaterial är de, de som inte står kvar.

Rundabordssamtalen är inte som förr nu. Jag sväljer inte retoriken. Utmanar flosklerna. Och ler på riktigt. De ler ansträngt.

Jag svarar på frågor som förr, men har samma svar. Svaret gläder mig. Jag ser fågel Fenix, liv och lust. Min ledsagare ler knappt. Hon verkar inte vilja stanna i rummet ens. Ingen tycker att mina fixar är värda att dela. Jag är förbryllad. Inom mig – världskrig.

Mamma får stroke. Jag står på sjukhuset och vill veta, vill se en bild, en förklaring, nå en insikt. Jag ser bara mamma, slangar, en chockad familj.

Dagen efter sitter jag på golvet och gråter samtidigt som Eva Cassidy sjunger Songbird. Allt känns absurt, men de har nog svaren, tänker jag.

Jag återvänder, men vägen är annorlunda. Den går alltid via mamma. Besök efter besök på rehab är min första prioritet. Sorgen när jag lämnar henne ensam i en sal på lasarettet är tung. Fler insikter nås hos dem, men de kan inte skugga minnet av mammas kamp. Och när ledaren tycker att det nog är tid för min mamma att dö fattar jag vem det är som slitit i mig inifrån.

Det är jag. Det är min jävla själ som tagit sig ut ur spindelnätet och rusar ut. Jag fylls av jag och går därifrån. Kvar finns bara ett lätt avtryck i soffan där jag satt och kylan från ett dött skal som flummat i nästan två år.

Vi ses bara en gång till, jag och gänget. Det är när hon jag ville ligga med och ledsagaren försöker spela tuffa. Det gick inget vidare och jag bara skrattade åt eländet.

Sen vek jag med blicken i sju år. Tittade ned i marken och när ämnet berördes fäste jag en bungylina och bara rusade iväg, tills jag sträckte ut linan och slungades ut i tomma intet där ingen kunde pressa mig.

Tills förra veckan. Plötsligt skär jag av linan och rusar framåt utan att kunna stoppa. Snubblar, faller, gråter, snurrar, reser mig och kan fortfarande inte stanna.

Solfångarna står i min väg, men det är onda solfångare, såna som kväver ljuset. Jag kan inte stanna, rusar rätt in i dem, krossar dem, skär upp mig fullständigt på skärvorna, men det är inga fula sår – det är nödvändiga sår, sår som inte varar, sår som läker. Jag rusar framåt och faller slutligen … rätt in i en famn av kärlek; mängder av människor plåstrar om, tröstar, förstår, förlåter och lyssnar.

Jag andas ut.

Fortsättning följer … i en eller annan form.

15 reaktioner på ”Snabbspolning genom mörkret

  1. Phuh. Jag får puls av att läsa detta. Fan vad glad jag är att du hittat ut ur skiten och in i dig själv. Det är starkt. Och du förmedlar berättelsen på ett oerhört fängslande och berörande vis. Du och orden Andreas, vilket team!

  2. Det är så lätt, så lätt att hamna där. Så lätt att ingen kan förstå. Det blir en dubbel ensamhet. Ensamt med dem, ensamt utan. Och skulden, skammen. Bara de som varit där kan förstå på riktigt. Det är dem man behöver, de man inte behöver förklara för, de som bara vet, finns där, så man kan läka. Jag hoppas att du har sådana omkring dig, det är en trygghet, ett stöd. Det lättar.

  3. Starka, fantastiska du. Det är svårt att ta sig ur en overklighet, för man ska veta att verkligeheten ibland är väl hård. Men det är oxå den som är det vackraste för det är på riktigt!
    Jag är glad över att du är på riktigt!

  4. puh..jag läser o läser och förundras över den styrka du måste ha haft för att ta dig ur det som inte är verkligt. Vilken läkeprocess du haft..Vilken tur att du tagit dig ända hit. Livet är så befriande i bland och en börda i bland..en börda när det levs fel ,en befrielse när det levs rätt.
    kram !

  5. Abbes pappa – orden är som min familj och mina vänner, de lämnar mig aldrig, även om jag gärna släpper ut dem lite hejvilt på galenskaper 🙂

    Åsa – tack, känner mig starkare och starkare.

    Calle – min omgivning är fantastisk. Tack 🙂

    JCMAS – och jag blir bara mer och mer på riktigt.

    Archibald – fortsättning följer.

    Magnus – jag lovar.

    Bittan – så sant, så sant.

  6. Helt otroligt! Jag blir mållös. Tacksam att jag följer Abbaspappa och fick kännedom om din blogg.//M

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s