Simmar i ett hav utan svar

Det är sällan jag måste låna någons namn, men när jag läste om Hamza som torterades och mördades av säkerhetsstyrkor i Syrien då kunde jag inte låta bli. De här raderna är till honom och alla andra som faller offer för människans sorgliga förmåga att försöka förinta sig själv. 

Universum är ett hav i natt
och jag simmar bland stjärnorna
En har slocknat,
en liten en

Göm dig inte, Hamza
Lys igen

Hamza,
vem stal din strålglans?

Vem rövade ljuset
från dig
som gav till de fattiga?

Tystnad
Inga svar

Jag simmar vidare
och bottnar inte i
den bottenlösa ondskan

Ställ dig bredvid mig, Hamza
Jag skyddar dig

Hamza, lys igen
Låna mitt ljus,
bara i en sekund

Skriv några ord till
de som gråter ditt namn
Låt dem läsa
i ditt sken
en sista gång

Tystnad
Inga svar

Jag simmar i en återvändsgränd
och kryper upp på universums
ensammaste strand

Jag tror att jag är oljeskadad,
men det klibbiga
som vill kväva mig
är trycksvärta
En vidrig historia
om stjärntjuven
som släckte Hamza
för att döda resterna
av sitt eget ljus

Hamza?

Tystnad
Inget svar

Så förstår jag
och öppnar ögonen

På himlen
brinner en stjärna
så pur och ung
Allt för tidigt tänd,
men välkomnad av
ett universum
dit mörkret aldrig når
Där det svarta bara
är en vacker fond
och stjärnornas
sammetstäcke

Hamza!
Brinn!

Tystnad
Inga svar

Och Hamza brinner
Tyvärr, men lyckligtvis

 

Ut med oönskade barn och invandrare?

Tja, vad ska man säga?

En KD-politiker tycker att kvinnor istället för att göra abort ska föda fram barnet och sen adoptera bort det. Hon vill inte helt förbjuda aborter, men talar om en nollvision. En kvinna som av någon anledning inte vill ha barnet hon bär ska alltså behålla det och föda det. Varför? Jag tror inte att någon gör abort lättvindigt, men det är hur som helst en kvinnas rättighet. Det är hennes kropp, hon måste få bestämma över den och om hon ska bli mor eller ej. Missförstå mig inte, jag vet att det finns många ofrivilligt barnlösa och jag vurmar för dem, men jag tror inte att det är någon lösning att tvinga någon annan att föda barn som ska adopteras bort.

Extra märkligt är att politikern sen fyller på med att det vore bra med ett svenskt adoptionscentrum eftersom svenska föräldrar importerar barn. Eh, vill jag ens försöka mig på att förstå vad hon menar med det där … Det luktar inte så lite unket.

I Finland har man också haft en riktigt brun dag. Brun är förresten färgen på de id-kort som utländska medborgare får framöver i Finland. Finnarna har däremot blå id-kort. Ja, det blir alltså olika färg på id-korten så att polisen enligt artikeln får lättare att övervaka invandrarna. Fy fan. När vred man tillbaka tiden till 1933 i Finland?

Vilken skitdag.

 

Ännu en seger

Det var omskrivningar i lördags morse (eller vi kan väl säga natt, för det var det i ärlighetens namn). Jag hade tumlat ut från Bishops Arms och rest genom natten. Glad över slutet på ett dygn som gjort ont och försökt att locka fram mitt värsta.

En som jag verkligen bryr mig om har råkat illa ut och jag kände mig maktlös i det onda, ville ta tag i det och rädda – fast, jag visste att det enda jag gjorde där och då var att förbereda mig på att kasta mig på mitt eget svärd. Trots det, så knackade mitt förr på dörren och erbjöd mig den lätta vägen: ta på dig någon annans ok, bär det, göm dig bakom någon annan och stötta den till applåder och syns för fan inte alls själv.

Jag föll inte för det. Lite ur slag var jag, vilket min fina vän såg när hon tittade på mig senare på kvällen. Vetskapen om det var som att ligga febersjuk och känna en öm moders hand mot pannan som lovade svalka och bättring. En blick. Noll ord. Totalt stillande av det osynliga tvivlet.

En del av mitt självbygge är detta. Att bry mig om som jag vill och kan, men aldrig att glömma och gömma den jag är och min rätt att vara glad, ledsen, arg, trött, pigg, mätt, hungrig, kåt, sur, oborstad, förstående, oförstående och så vidare. I så många år lyfte jag luren när en f.d. vän grät, lyssnade i timmar när hennes nätter var dinosaurier, fast jag visste att när mina vänner från Dantes inferno sparkade in min dörr samtidigt som min skyddsling låg med sin man på en blomsteräng – då var hennes lur avlagd och samtalen vidarekopplade till ekodalen. Men, det var på ett sätt bekvämt och en form av en lättnad. Det var som att jag ville spilla min sorg efter att jag dragit in luften från en heliumballong och uttalade knivhuggen med Kalle Ankas röst. Clownen är för rolig. Alla barnen skrattar. Tack och dra åt helvete.

Jag var kär i en lögn ett tag, fast det förstod varken jag eller hon. Vi hjälpte varandra, trodde vi. Egentligen stod vi framåtlutade, panna mot panna, och visste att om en av oss reste sig upp skulle den andre dö. Hon är lycklig mor nu och jag kraschade rätt ned i den djupa brunn jag själv grävt sedan många år tillbaka.

I fredags ville min avart påminna mig om den relativa tryggheten i att vara en skugga. Att vara där för någon annan istället för att ta hand om sig själv. Så förföriskt det är, att måla what-if-scenariot där det alltid är jag som är Jesus, men inte han som frälser oss och sprider kärlek, utan han som villigt offrar sig på korset för några som glömmer honom så fort de får ragg i en bar utan namn och syfte.

Jag sa nej. Min vän såg glimten av oro, det stillade mig, och jag skrattade mig Linnégatan fram.

Jag vann en viktig seger i fredags. En till. Det var inte jag som skulle dö, vad som än händer så är det inte jag som dör den här gången.

Herregud, jag har i så många år varit den gamle mannen som gått så långsamt för att jag varit på väg mot döden. Nu är jag det lilla barnet som rusar fram för att jag är på väg in i livet.

Jag vet det, men glömde det en liten, liten stund i fredags.

Sen kom jag ihåg. Och vann.

Solen är min väckarklocka

Solen är min väckarklocka idag.
Jag snoozar när den går i moln.
Väcks igen
av omedgörlig värme mot huden
och går upp.

Det lilla sandkornet
från fredagens usla regn,
det som föll innan gårdagens bra regn.
Det som hamnade i mitt öga,
sökte upp tårarna och bildade betong,
är borta nu.

Det är inte mitt krig,
det var det aldrig.
Så hur kunde jag tro att jag skulle dö
på ett slagfält jag aldrig besökt.
Ja, förutom i fantasin
under en medioker spårvagnsresa,
när jag tittade ut genom ett fönster
och såg ingenting.

Varken framtid eller nutid
fanns i tidtabellen.
Bara klottrad skräck om
ett annat slags mörker;
en krass, vinstmaximerande svärta.

Jag var inte framme
men drog i snöret
och gick av.
Det lagade mig igen

I regnet som föll från och med nu
reste jag mig långsamt.
Säkrare steg mot medgång tog jag.

Långsamt krasade betongen
och sköljdes bort av nattens liv,
gårdagens glada ettåring,
familjens självklara värme
och små, enkla ord i ett sms
från hon som förstår och ser.

Och så dagens obestämda väckarklocka.
I förrgår regn.
I går regn.
Idag växlande molnighet.
Alltid sol.
Alltid sol.
Alltid.

 

Jag hade blivit en så usel byggjobbare

Det slog mig, när jag gick till jobbet igår, att jag hade blivit en fullständigt bedrövlig byggjobbare.

Hade jag kört den där stora kranen hade jag bara suttit i min hytt och tittat bort över hustaken och tänkt vilken fantastisk utsikt det är härifrån och undrar vad som finns bortom horisonten. Sen hade förmannen vrålat om att jag skulle skeppa över de där betongblocken och så hade jag skruvat så att jag fick in P2 istället och fortsatt leka någon slags blandning av Konfucius, Buddha och Heidenstam samtidigt som jag åt korvmackor och drack o’boy från termosen.

Om jag hade pålat hade ingenting hänt, eftersom jag hatar att störa folk med oljud av så tråkig sort. Alternativt så hade jag pålat i reggaetakt och på så sätt givit förmannen rascha och araben på en gång.

Grävmaskinist? Jag gillar tanken att återuppleva barndomens sandlådeimperium, men jag har en fäbless för grävmaskiner på larvfötter och hade förmodligen ägnat hela dagen åt att borsta undan stenar, spik och annat trist som annars hade legat i vägen för de små larvfotstassarna.

Ansvarig för ritningarna? Låt oss kort konstatera att jag hade gjort vissa förbättringar och fiffat till det hela så att huset hade byggts mer à la Dr. Snuggles än Gert Wingårdh. Förmodligen hade stammar och annat mer sett ut som något professor Balthazar hade skapat efter att jag varit klar.

Borrare? Ja, om det räknas som att borra när man stänger av borren, sätter sig vid vattnet och lyssnar till gräsänder och skators dividerande om alltings varande så hade jag blivit en utsökt borrare, annars inte så bra.

Snickare? Slå försvarslösa spikar i huvudet med en hammare? Allvarligt talat – vem fan kan vara så jävla hjärtlös?

Målare då? Jag har just ägnat en dryg månad åt att explodera min fasad och släppa fram mig själv. Skulle jag kunna spackla över och täcka ett hus verkliga själ bakom en industriellt skapad kulör som ingår som standard vid köp? Nej, jag hade förstås bara stått där och manat fram husets chakra.

Elektriker? Jag är en rätt mysig kille, så jag hade nog satt in en massa små och käcka värmeljushållare istället. Glödlampor symboliserar en bra idé, men slöseri med energi. Jag tror inte att Shakespeare skrev sina sonetter i annat än ljus från en flämtande veke – ska det skrivas mer storartad litteratur måste vi släcka lamporna. Och, istället för bredbandsuttag hade jag installerat hållare för gåspennor och pergamentrullar. Jag misstänker dock att den satans förmannen hade blivit förbannad.

Platschef? Tja, det hade nog fungerat ett tag. Gubbarna och tjejerna hade gillat mig, men när det sen skulle inspekteras, då hade allt gått åt helvete, förstås:

Inspektör: Vad fan är det här? Var är mitt komplex i stål, glas, betong och de franska halvbalkongerna avsett som överprisad förvaringsplats för 465 familjer?

Jag: Det skedde lite modifieringar.

Inspektör: Du har inte byggt ett bostadsområde, du har byggt 465 trädkojor. Varför?

Jag: Jag kände för det. Det verkade rätt. Fåglar bor så och de når mycket högre än vi människor.

Inspektör: Idiot. Du får sparken.

Jag: Okej, sparka mig gärna till Barbapapas dal, där får man bygga som man vill.

Jag ska nog hålla mig långt borta från verktyg och annat. Eller?

 

En av himlens vackra mellandagar

Åh, jag känner mig
som om jag sitter i ett akvarium
och ser en guldfisk dö
utanför glaset
Fast, den tror
att den är jaguar
någonstans i en trygg djungel
Och om jag skriker:
akta dig
Så glömmer den bort det
för snart

Senare, dina ögon, vännen min
Lugnet i dem när jag tittar in
en halvö i det onda,
som hotar tron jag ändå har
Jag vill berätta och dela
allt jag bär på den här natten
Men ibland har vi all tid
utan just vår tid
Så vi skrattar vackert
när ljuset är så trolskt
som det kan vara då och då
Vinet är gott

Långt, långt senare
Taxin stannar in
Jag är nöjd med allting,
även om jag kramar en påse skräpmat
istället för hennes hand

I natt hade jag velat somna
tätt, tätt intill henne
Bara viskat när jag kröp ner:
Säg ingenting, kyss mig inte alls
Låt mig bara sova mot ditt bröst
Känna hjärtat slå och lova mig sen
Att allting blir bra
när solen går upp

Och om du säger någonting alls,
säg då det här
Solen är
Solen är
Solen är
Solen är
… fortsätt tills jag somnar in
och i drömmen viskar:
solen är.

Jag är provisoriskt okej när jag reser
mellan öst och väst i min stad
Bedrövad, på sätt och vis,
när kvinnan plockar burkar
Euforisk när han cyklar utan stöd
med en joggande mamma
som håller honom rätt

Vagnen doftar hopp,
det är för tidigt för fyllestanken
Jag blundar en stund,
teleporterar från mitt akvarium
och njuter av mitt liv

Natt nu
Jag har telefonen i min hand
Små små muskelrörelser,
bara några ord:
Kom hit och säg hej
Låt mig somna i doften vid ditt vackraste hörn

Jag slår inte numret,
allt är som det ska
Lyckan dör inte när en guldfisk dör
men fan vad jag vill somna
med handen mellan hennes bröst

Jag är lycklig,
men mycket mindre än mitt hjärta i natt