Nuläge

Hur är det? Tja, det är som …

Som att ta av mig strumporna efter en för lång dag i för varma skor på ett kontor med för många uppgifter

Som att krypa ned under svala, nytvättade lakan (förslagsvis inte ensam, men även det innan parentesen är skönt)

Som att dricka kaffe och äta goda smörgåsar ovanför ett vackert tjärn

Som att älska med henne för andra gången (första gången blir ibland lite för fumlig, om än välmenande)

Som att vakna av mig själv och höra regnet mot rutan och sen komma på att jag inte behöver gå ut idag

Som att grilla korv och dricka varm O’boy i en Narnialiknande trädgård på julafton

Som att lyssna på mikronauters oförstörda analys av världen

Som att le mot ett litet barn och inte veta om det är jag som ler störst för att jag förstår babyn, eller om det är tvärtom – och i nästa ögonblick inte bry mig ett jävla smack om varför vi ler mot varandra, vi bara ler.

Som att dricka vin på en filt som rymmer exakt mig och dig

Som att stå på balkongen mitt i natten och titta på stjärnorna och veta att de är tio miljoner år bort, men närmare än all ondska och smärta

Som att vandra i skogen under mulleåren och dricka festis ur en trekantig tetrapak och sen hugga in på korven som jag grillat på en improviserad grillpinne plockad i dungen

Som att vara åtta år och gå på fotbollsmatch med pappa och vifta med min nya, fina Blåvittflagga

Som att få välja mellan glass och serietidningar efter ett tandläkarbesök

Som att cykla längs knastrande grusvägar med gräs i mitten och inte välta en enda gång på vägen till Lupindalen

Som att se mötet mellan den blå himlen och det blå havet och inse att det är så vanvettigt vackert allting

Som att glömma att gå till jobbet och inse att det är minst lika viktigt att titta på gräsänder

Som att smeka hennes hud när hon sover så att hon vaknar och vägrar att snooza på ett bra tag …

Som att måla en tavla utan ramar och där motivet alltid är vad jag vill just då

Som att vara 38 år och med världens största leende trycka till frusna vattenpölar så att isen brister

Som att vara på upploppet i Skatås och inse att jag inte har fått håll en enda gång

Som att titta ut genom nytvättade fönster

Som att frottera mig efter en lång, härlig och väldigt varm dusch

Som att långsamt traska från klippan ned i havet strax efter att solen gått ned och det fortfarande är så där läckert varmt

Som att inse att ju mer jag skriver, desto mer har jag att berätta

Som att jag äntligen kan säga att när du ser mig som ett moln på augustihimlen, då är jag inget sorgset regnmoln – bara en fjäderlätt slöja som aldrig kan skymma solen mer

Som en film med lyckligt slut utan att bli patetiskt kladdig och sentimental

Tja, det är väl så det känns ungefär just nu. Typ. God natt.