Tid

I måndags snöade det. Enorma flingor mot en fond av exploderande grönska. I fredags doftade det syren på min väg hem. Hej, vad hände med tiden mellan hägg och syren? Har inte ens naturen tid att bida sin tid längre?

Så, här är jag. Lördag kväll, fan vet om det inte är sommar redan. Å andra sidan blommar syrenen än och påskliljorna sträcker på sig i fint sällskap av pingstliljor. Allt flyter samman och det spelar verkligen ingen roll, det är så det ska vara.

Jag är på väg från Olskroken till Linné. Äntligen på väg. Efter nio år utan vetskap och endast fläckvis tilltro. Framåt – inte bort. Uppåt – men inte till en rymd utan slut. Vidare – förvissad om att det är min tid nu.

Nio år … jag borde vara stressad, men andas stilla. Fylld av iver, lust, glädje, längtan, vilja, värme, kärlek, lagom mycket vansinne och frid. Jag går långsamt. Telefonen piper. Vännen är en halvtimme försenad och skriver förlåt, förlåt, förlåt.

Det spelar ingen roll. Det är 30 minuter. Jag ska leva i 40-50 år till. Det är sommar ute och för varje steg jag tar är jag större. 30 minuter spelar verkligen ingen roll. Och, det är nästan ett halvår sedan vi sågs – att vänta 30 minuter till är verkligen inget.

Så, jag saktar ned stegen lite till och tar in allt jag ser i Göteborg. Skrattar lagom klädsamt när jag passerar Palace där ett coverband slaktar Gyllene Tiders gamla hit Flickan i en Cole Porter-sång och fortsätter mot Järntorget.

Och tankarna går till stressen vi lever i ständigt. Jobba, hämta, lämna, göra, uppfylla, leverera, skapa, dejta, resa, flyga och fara. Vi har aldrig tid, men är alltid försenade och har överfyllda kalendrar. Hur är det möjligt om vi inte har tid? Varför försöker vi imitera hundar och leva sju år under ett år? Vi kan vänta i tre minuter på vårt kaffe för att trenden säger det, men blir lika stressade om inte mikron med halvfabricerade lunchen plingar lika snabbt. Snabbare, mer, oftare, grundare och ytligare – ja, knappt att ens ytspänningen störs ibland, så lever vi våra liv och jagar en tid vi inte har (fast dygnet är lika långt som förr).

Jag är inte bättre, men stänger av pushfunktionerna på mejl och annat. Förmodligen är det inte tilt och game over om jag struntar i e-post, twitter och facebook ikväll. Jag checkar inte in på Bishops Arms, det räcker att gänget där vet att jag är där. Jag kan inte spåras och följas, vilket är perfekt. Folk kan göra något bättre av den tid de inte har än att sätta nålar på en göteborgskarta med texten Anjos lördagskväll.

Tiden går, men står stilla. Det är beer o’clock och en slags happy hour, oavsett prislapp. Lugna samtal med C, PH och J med världens gissningsvis vackraste och största hjärta. M och M anländer. Och kvällen blir natt. Ingen har tid att stressa, vad det verkar.

Jag står i kön på Burger King. Det tar sin tid. Jag bryr mig inte.

Taxichauffören frågar om han ska ta leden eller vägen genom staden. Det spelar ingen roll, svarar jag. Jag kommer garanterat hem i god tid hur du än gör.

För andra natten i rad dricker jag kaffe på min balkong mitt i natten. Stjärnorna kanske slocknade för miljoner år sedan, men de lyser på mig nu. De skiter i vår tideräkning som förmodligen borde byta namn till nedräkning. Ja, så är det. Folk skulle byta klockorna mot stoppur, eller kanske ändra sig tvärt istället. Strunta i om ni fått några mejl den senaste minuten och ta en kaka till. Checka inte in överallt, var där istället.

Jag vaknar tidigt på söndag morgon. Solen struntar högaktningsfullt i att klockan är åtta när den chockar mig. Jag inser att jag bara sovit i 5-6 timmar, men struntar i matematiken och det faktum att jag borde vara trött och bakis. Sova kort, sova länge, vad spelar det för roll. Jag har tid. Jag gör vad jag vill med den. Idag vill jag vara vaken och hänga med älskad familj.

Skrivarretreat x 2 i juni. Var? När? Hur? Mål? Det löser sig nog. Jag har tid. Jag hittar på något där och då. När är boken klar? Jag vet inte. Jag har tid att skriva, men inte tid att inte hinna till en deadline som ändå bara är ett påhitt. Jag skriver när jag har tid och blir färdig när jag tycker att tiden är rätt. Det blir fint.

Äh, det är fint. Jag behöver inte prata i futurum. Livet är här och nu – och nu varar för evigt. Jag har tid. All tid i världen.