Mitt i en förändring

Det har gått några veckor sedan jag skrev det där inlägget – och det har följts upp av rätt många inlägg som fötts ut det kan vi väl säga.

Och så slår det mig när jag sitter här i regnet med en kopp kaffe som värmekälla – jag har inte lyssnat på Eldkvarn sedan jag skrev de där orden. Inte Rosie Thomas heller. Herregud, jag knarkade Rosie Thomas Kite Song kvällen innan och såg Förgiftat blod som min bibel tillsammans med Nånting måste gå sönder. Inte en sekund av dem har fyllt mig sen dess; däremot har jag lyssnat enormt mycket på Stone Roses, Charlatans, The Twang och My Morning Jacket. Och dansat framför datorn på ett sätt som grannarna aldrig upplevt förr.

Jag kommer nog tillbaka till gamla favoriter, för Plura talar fortfarande till mig, men andra toner följer mig vart jag än går nu. Och, liksom jag har förändrats, så hör jag Kärlekens tunga annorlunda nästa gång, så är det.

Förstå mig, det är ganska märkliga tider. Jag har några fina runt mig som har det oerhört svårt, men jag tillåter mig inte att dö för dem, vilket var min paradgren förr. En slags vampyr som sög olycka ur andras sår, så att jag slapp hantera min egen, sådan var jag. En slags blodigel som gärna bar andra, så jag slapp bära mig själv. En bra lyssnare som helst slog dövörat till mig själv. Jag är med dem, men också med mig själv. Det är något alla mår bättre av.

Äntligen!

Jag har tid för dem, för äntligen har jag kraft att vara mig själv och det gör mig starkare, större och varmare. Jag älskar Ted Gärdestads textrader: Mina ögon kommer alltid att le mot dig, kan det begäras mer av mig? Jag har sagt dem och menat dem, men jag har äntligen kunnat skriva fortsättningen: Ja, det kan begäras mer av mig – att jag också ler mot mig själv.

Jag tror aldrig jag har känt så tydligt att jag lever som jag gör nu. Okej, jag lever själv, men jag är inte ensam. Jag tror att jag var det förr. Isolerad på en fängelseö inuti mig själv. Ibland fick jag titta fram, men när regnen föll stängdes luckorna och fasaden skulle hantera allt. Själen stod halverad med en etikettsbok skriven av min chimär och visste varken in eller ut.

Jag sket i allt för ofta. Spelade tips, lotto, måltips, joker, lotter, triss i en fåfäng längtan att vinna och köpa min egen lycka med ett hus vid havet. Jag jagade högre poänger i dataspel på min smarta telefon, hanterad av en blind dåre. Jag drack bort kvällar och nätter av tristess ibland. Snubblade hemåt när krogen stängt och alla andra olyckliga kramade varandra i meningslöst fyllesex. Vaknade, bakfull och jävlig, men accepterade att det här så var det måste vara. Lade mig framför teven i timmar och zappade mellan för många kanaler utan innehåll. Tog tupplurar när jag inte var trött bara för att fly, springa och slå undan min vilja att komma ut, komma hem, komma fram, komma utan punkt …

Varje timme som jag stängde av och varje orättad tipskupong var en möjlighet att inte behöva hantera det faktum att jag vill leva, skriva böcker, måla tavlor, bli pappa, dricka vin i solnedgången eller om det är soluppgången (ni vet, när man är full på det där behagliga sättet och tiden flyter ihop till ett enda – fan, vad skönt det är).

Jag skippade det för ofta. När jag hade det, drog jag mig undan. Jag tittade ned i marken. Varje komplimang från de som genomskådade fasaden viftades bort. Det finns inget vackert att se här, fortsätt att cirkulera gott folk.

Älska inte mig, älska fan inte mig. Va, gör du slut? Varför då, jag älskar ju dig.

Nu? Jag kan inte gömma mig. Nog fan är själen en liten rackarunge som försöker, men den klarar det inte. Den testar mig, sticker i den nya människan som jag är, men hittar inte mitt veka liv – allt är ständigt starkare. Det är beslutsamhet, längtan, förtröstan – jag har förtröstan där förr förtvivlan bodde – och stillsam seger.

Jag gillar fortfarande tipset och har ett spel i min telefon. Jag kommer ibland att ta de där oväntade snurrkvällarna när det inte är läge. Jag kommer att vara en jävla idiot ibland, men jag är lika förbannat vacker för det.

Och varje gång jag skriver jag i början av en mening – vilket en del puritaner säkert tycker att jag gör för ofta – så är det ett hammarslag som ekar. Det är jag, jag är sann, jag är här och det är ÄNTLIGEN jag som säger det, inte en som ville, önskade, men ändå inte vågade vara sann.

Jag är jag. Mycket nu, ännu mer om ett litet tag.

Jag är mitt i en förändring.

Jag är jag.

Jag är underbart vacker på alla sätt och vis.

Det kan jag aldrig förstöra igen.

Dags att fira med några välförtjänta öl med ölgudinnan 🙂