Meningslös könswrestling

Affischerna berättade att det var dags för wrestling mellan könen i Olskroken. Jag ville inte gå. Jag är man och gillar det, men har inget av det där vi och dem i mig. Dessutom hade jag just läst att några runkpellar i internationella badmintonförbundet hade bestämt att kvinnor måste bära kjol när de spelar, vilket fick mig att kraftigt ifrågasätta om det var 2011. Plus att jag tycker att samhället är ojämlikt till männens fördel, även om jag inte tänker slita av mig mitt kön för det.

Grabbgänget som stod framför mig var tyvärr rätt så övertygande. ”Antingen så hänger du med oss eller så är du en jävla shemale”, sa en av dem. ”Vi kan inte låta kärringarna ta över.”

Då jag inte hade lust att ta stryk lommade jag med till arenan, även om jag skämdes för att jag inte stod upp för min egen åsikt utan blev en de tysta på ena sidan. Jag lyckades skaka av mig grabbarna som redan tagit sig in på Karlläktaren och vrålade ”visa jacket så får du popcorn” och ”tjejer, ni måste höja era röster för att höras”, fastän de helst ville att kvinnor skulle hålla käften.

”Finns det någon neutral läktare”, sa jag till vakterna. ”Naturligtvis inte”, svarade de. ”In bland gubbarna nu”.

Jag kände mig inte hemma här. Inte alls. Wrestlingmatchen började och de båda kämparna utbytte tragiska påhopp.

”Lågenergilampor är en feministisk pryl för att vi inte ska kunna sätta oss och läsa på dass direkt när vi kommer in”, ropade den manlige brottaren.

”Till skillnad från er skit är inte energi en resurs utan slut”, svarade hans antagonist.

Ett gäng fulla karlar på min läktare spottade ur sig stöd för sin enkelspåriga kille och på andra sidan hejade lika blinda kvinnor på sin enögda brotterska. Brottarna fastnade i ett grepp som ingen kunde ta sig ut ur. De kastade ur sig trams som inte förde det hela någonstans.

”Håll er i köket, där ni hör hemma”

”Ja, så kan ni ta hand om grillen och slänga på era fallossymboler som krymper ihop så fort det hettar till, precis som ni gör”

Respektive klack jublade och hånade varandra. Den stora massan på läktarna längtade bort till en dag när man faktiskt tog tag i de viktiga frågorna, den ojämlikhet som finns och som behöver belysas – oavsett vem den drabbar.

”I det här patriarkaliska samhället så är det klart att de höga valörerna på sedlarna har bilder på män”, skrek kvinnan.

”Ja, men om man lägger ihop alla som cirkulerar, så är det mer kärringpengar i omlopp”, skrek mannen.

En mörkhårig tjej som hittills stått tyst försökte göra sin röst hörd i den totala kakafonin av skygglappsskitsnack. ”Är det inte viktigare hur pengarna fördelas? Att mitt jobb ännu inte värderas lika högt som andras?”, sa hon.

”Du behöver värme och ömhet, gumman, ska jag kasta in dig i ett element, skrek killbrottaren.

”Får jag grepp om snoppen eller lillfingret, som är större, så är den här matchen över, skrek tjejbrottaren.

Jag tittade på den mörkhåriga tjejen som försökte göra sin röst hörd igen. ”Vad håller ni på med? Det här är trams, varför kämpar ni inte för viktiga saker, som min rätt att gå klädd som jag vill utan att misstänkliggöras om jag blir våldtagen? Varför hånar ni bara och beter er som clowner?”

Jag försökte sträcka mig fram och säga att jag höll med, men slogs tillbaka av en batongchock från en vakt. Hatiska blickar kom från en del kvinnor på andra läktaren. ”Män är djur, håll dig undan”, väste de. Jag ryggade undan. För dem var jag ett statistiskt bevisat odjur och inget jag sa kunde motbevisa den korstabulerade sanningen i en akademisk avhandling.

En hand på min axel fick mig att snurra runt. Där stod en medelålders oviktigpetter och sa att jag kunde hänga med till klubben efteråt. Han vägrade att sitta när han kissade, men aldrig kunde fixa det hela utan att droppa. En tur till klubben skulle hjälpa min karriär, det visste jag. Han skulle aldrig bjuda in en tjej eller satsa på henne som chef. Hon kunde bli på tjocken när som helst, det vet man hur kvinnor är, skulle han säga och skrocka över ett glas konjak, helt blind inför det faktum att för graviditeter krävs även manligt deltagande. I hans ögon var en ung man en påläggskalv och en ung kvinna ett avelssto.

Jag tackade nej och hoppade över staketet och ut från arenan.

”Din jävla fjolla”, ropade en karlslok. ”Är du inte med oss är du en kärring.” Han var en av dem som såg kvinnor som en sexuell återvändsgata. Kör in där, parkera ett tag och backa sen ut när du känner för det.

”Kom hit så ska vi klippa bort den”, ropade en lika vrickad tjej. Hon var en av dem som utgick från att jag var våldsam mot tjejer bara för att jag var född med en penis.

Båda sträckte sig mot mig. Den stora välmenande massan verkade för trött för att bry sig. Då ryckte någon tag i mig. Det var den mörkhåriga tjejen, en riddarinna på en vit tandemcykel.

”Hoppa upp”, sa hon och jag gjorde som hon sa. ”Trampa som fan”, sa hon sen och jag trampade. Vi kom en bra bit bort innan vi vågade sakta in och stanna. På arenan hade de rabiata brottarna fastnat i ett evigt cirkelargumenterande och hånade varandra med alltmer fåniga och foliehattskrävande påhopp.

”Tack för att du räddade mig”, sa jag.

”Ridderlighet handlar inte om att ha en lans mellan benen”, sa hon.

”Jag vet att jag har det lättare för att jag är man”, sa jag. ”Jag kan låtsas annat, men jag vet att jag har en kortare väg till toppen.”

Hon nickade. ”Fast, det finns områden där män har det svårare och misstros.”

Vi snackade om hur viktigt det är att våga se på den ojämlikhet som finns, oavsett vem som drabbas. Och, hur det verkligen inte är en bra idé att räkna orättvisor åt ena eller andra hållet, var vi rörande överens om. Det är bättre att utrota dem en efter en istället.

”Det är inte okej att ge småkillar vatten och bröd samtidigt som flickorna på dagis får semlor”, sa jag.

”Lika lite som det är okej att kvinnliga dockor behöver hjälp att stå upp, medan småpojkars actionhjältar är bredbenta och står stabilt”, sa hon och tog min hand. ”Det finns så mycket att göra, stort och smått, men extremt gläfsande gör ingen bättring. Män och kvinnor är olika, men förtjänar att behandlas lika.”

”Det låter naivt enkelt, men är jävligt sant. Jag vill förstå bättre och agera utifrån det”, sa jag, väl medveten om att jag långt ifrån alltid levt efter de orden. ”Och det vore fint att också se individen, det underlättar det stora. Jag är man, det gör inte att jag köper prostituerade, för sån är inte jag som människa.”

Hon nickade. ”Jag är kvinna, det gör mig inte till ett gråtande våp”. Sen bjöd hon mig att sitta upp på cykeln. ”Det är jävligt långt till mål och många hinder väntar.”

”Men du och jag trampar i alla fall åt samma håll”, sa jag. ”Det är en bra början och jag lovar att lyssna på dig för att kunna göra vad jag kan för att vi ska nå fram snabbare.”

”Strålande och detsamma”, sa hon och så for vi iväg på en måsteresa längs en lång och ojämn väg kantad av förrädiska, tröttsamma, småaktiga och sorgliga sidospår.