När manipulationer brinner ut

”Älskar du dig själv?”

Hennes fråga är ärlig. Jag återkommer till svaret om ett tag.

Det är lätt att ta på sig offerkoftan efter att ha hamnat snett. Jag har aldrig gjort det (tror jag). När jag har gläntat på förlåten till mörkret har jag alltid varit noga med att peka på att det var en taskig tid och att jag var mottaglig och villig – jag lät inte andra manipulera mig. Det var jag som manipulerade mig själv och alldeles för många av er som läser det här. Det var inte meningen, okej? Jag visste inte ens om det. Jag trodde ni såg mig, ni såg bara delar. Jag ville väl, men vågade inte nå ändå fram.

Jag ville bara fly de åren. Gömma min existens i en mörk skog, i en öken utan riktmärken, precis utom räckhåll på översta hyllan.

Jag fixade inte annat än att dämma upp den rasande floden i mitt inre som jag inte vågade simma i då … den där floden som jag nu känner igen som livets flod. En vanvettigt virvlande ström som jag varken kan, vill eller tänker simma mot. Jag vill bara följa den vart den än bär mig. Till kärlek, till ensamhet, till glädje, till sorg, till vin, till te, till astrakanäpplen, till lupiner, till blåbärsris, till baren, till det sista vattenfallet långt bortom nästa och nästa och nästa krök. Nu vill jag det. Då? Aldrig i helvete!

”Älskar du dig själv?”

Nuet gör sig påmint, även när jag tittar bakåt och rensar rent. Jag återkommer till svaret.

I två år manipulerade jag mig själv som stolt vadandes i den där rytande floden, när jag egentligen lett bort den och stod i en sprucken flodbädd mitt i en torka utan slut. Sen följde sju år där jag letade efter den med slagruta, det sa jag med min falska megafon, men egentligen stod jag på ruta noll.

Jag var rädd för att bli blöt, rädd för att tårarna som jag gråtit inte var mitt rätta vatten – rädd för att behöva slängas i på det djupa som ett nyfött barn. Rädd för att inte bottna, trots att jag redan stod på botten.

Jag var rädd för att inte kunna simma, eller var jag rädd för att kunna simma, rädd för att klara det?

Det är det enda som värker när jag mår förbannat bra. Den där vissheten att jag väldigt länge gömde sanningen under ett osynligt lager av klister som limmade fast allt och alla vid fasaden istället för att låta dem backa, inse att det fanns något där innanför och sen avslöja min manipulation på ett så pinsamt sätt att jag av ren skam skulle bryta ytan inifrån. Jag störs över min egen manipulativa förmåga, den där skickligheten att gömma mig i skuggan även när inga moln eller träd skymde ljuset.

Jag tog med mig världen till en poetisk strandillusion, visade mitt hus i västerläge, bjöd på sommarbullar och hallonsaft, vinkade farväl och sov sen oroligt i stormar, under ett rätt så värdelöst vindskydd uppbyggt av alla olästa självhjälpsböcker och taskigt kopierade floskler jag fick från folket jag gömde mig med.

Förlåt om jag tjatar om min katarsis, men den slår ut snabbare än vårens färger i april.

Åter till nuet, ett par veckor efter dag noll. Det är fredag den 13:e, men det finns inget dåligt alls. Jag har min finaste jacka på mig och har fått veta att jag är proper. Jag har haft den där jackan två gånger och fått exakt samma kommentar varje gång.

”Älskar du dig själv?”

”Jag älskar mig själv”, svarar jag och hon försöker trycka ned armen. Det går rätt lätt, så hon ser tveksam ut. Ju mer motstånd desto mer övertygelse, tydligen.

”Är du bäst i världen på att skriva?”

”Jag är bäst i världen på att skriva”, svarar jag och hon har väldigt svårt att trycka ned armen.

Jag ler och säger: ”Jag älskar mig själv, tro mig.” Och, jag vet att för varje gång jag får frågan kommer armen att blir mer och mer som ett järnrör, obändigt och tydligt i sin tilltro till sig själv.

”Jag älskar mig själv”, upprepar jag tyst en stund senare och vandrar mot Olskroken. Det är natt och jag har en Trocadero i min hand.

Och jag vet att jag talat sant den här kvällen. Mina manipulationer har brunnit ut. Dess aska har spritts i min flod och tidvattnet, min tid-vattnet, har fört dem långt bort och lämnat dem som kletiga rester som sakta torkar och flagnar bort.

Själv simmar jag omkring i ett glittrande hav som inget sjökort kan göra rättvisa. Jag inser att det är så mycket lättare att se solen när du själv lyser och låter vattnet svalka mitt ivriga, tokiga hjärta. Ett hjärta som äntligen får slå som det vill och leda själen i en yster dans utan att jag ringer min egen störningsjour.

Jag älskar mig själv. Äntligen.