Den fula anjoungen som blev en gräsandreas

Okej, kläderna gör inte mannen – men, något är det med min nya jacka. Jag ljuger inte, cirka 80 % av alla som sett mig i den kommenterar med uttryck som proper, stilig, vad snygg du är idag och så vidare.

En annan kommenterade min ljusblå skjorta i veckan och frågade vad som hänt. Jag trodde hon menade den lilla fläcken som en hastig pastalunch efterlämnat, men hon menade att innehållet i skjortan verkade reducerat. Tydligtvis fungerar min bojkott av ostbågar och pizza ypperligt.

Jag fick nyligen ett par frågor om jag börjat använda skjortor, vilket förvånade mig då jag bär skjorta för jämnan. Skillnaden är att jag inte alltid har den löst hängande utanför brallorna längre.

Så, jag ser bättre ut i andras ögon, men vad viktigare är: jag ser bättre ut i min egna ögon. Inte så att jag tittar i spegeln och får svallningar, men det finns ett lugn i blicken när jag borstar tänderna som känns behagligt. Hjärtats slag är hoppfulla, och inte små, oroliga jordbävningar som ger utslag på bilringsrichterskalan.

Igår vaknade jag vid fem, hade för mycket att bestyra för att sova färdigt, och log åt att solen var min tysta väckarklocka. Jag smög genom staden och njöt av att den anländande värmen verkade vilja hålla sig ett par steg framför mig, så att jag hela tiden kunde njuta av en prima stund av total frid utan att frysa.

Och, jag såg en bild som fick mig att känna: det här är jag. På vägen hem, några uppdrag och lättnader över bra resultat senare, plåtade jag den och så här ser jag ut. Då och nu.

Tidigare var jag något av träden till höger. Vilket som helst faktiskt. Kanske var jag till och med ett än spädare träd, ett sånt som behöver stöd för att stå upp och fästband så att det inte blåser bort med första, sämsta storm. Hur som helst så var jag ett mindre träd, förvisso med rötter, men också ett grenverk som nästan ser ut som armar utfällda i en gest som signalerar frågan: vad ska jag göra för att bli stor och stark?

Nu känner jag mig som trädet till vänster. Större, brokigare, märkligare, men ändå tydligare. Rötterna är än starkare. Jag har en stam som heter duga – och jag kan sträcka mig till vattnet för att fixa lite extra näring när jag behöver det. Det är en bild som jag gärna ser när jag traskar till jobbet. Jag är vildvuxen – yeah me!

Det där med ful och vacker. Naturligtvis har jag aldrig varit ful, men min ställföreträdare har nog tyckt det och varit förbannad när det vackra och säkra jaget tittade fram under perioder. Jag kan nästan inte komma ihåg den inverterade och perverterade lycka som han måste känt när det sket sig igen och jag flydde in i mitt hörn och lät den sorgsna skuggan leva fritt. Den köpte min poesi och min längtan utan att betala (inser jag) och visade upp en endimensionell bild av mig som sin fasad. Det tog en total katarsis för att sparka honom utan fallskärm och våga, kunna, vilja se mig som den jag är.

Jag var en ful anjounge, inte bekväm med var jag gick och vad jag gjorde. Jag är en vacker gräsandreas och när solen lyser på mig, så skiner jag i de skönaste av färger.

Det bara fortsätter att bli bättre. Herre, min skapare, var ska det här sluta?