Dåligt stolssamvete

Varje gång jag passerar den på kontoret hugger det i mitt hjärta.

Den tittar på mig med sina trötta, nötta och slitna ögon fyllda av en sittvänlighet som någon bedömt som utrangerad. Den står övergiven i ett hörn dit nästan inget ljus når. Dess hjul är repiga och den väloljade svängmackapären nu dold i damm.

Och varje gång jag passerar den så viskar den: Om du låtsas att jag är en Bruno Mathsson så lovar jag att du sitter mjukt och säkert och kan skriva de vackraste av texter.

Och jag svarar att jag står upp och jobbar, men att det inte är något personligt.

Då och då trillar små, ostoppbara tårar av stoppning ur dess ögon och jag sätter mig på den – bokstavligt, inte översittarmässigt – och låter den minnas de dagar då den en eftertraktad viloplats för kreativa häckar var.

Sen går jag, lite störd över att jag inte kan ge den ännu ett liv, men samtidigt förvissad om att när den snart somnar in – då vaknar den i stolarnas Elysion och kan rulla på grönskande fält istället för råa betonggolv. Då kan den, som vore den ny, rulla fram till ett skrivbord med perfekt arbetshöjd som står i söderläge. Kanske får den också vingar och flyger upp bland molnen och rullar fram till konferensbord där och bara njuter. I evighet.

Requiescat in pace, lilla stol.