Varje slut är en början

Försök er inte på en analys.
Analys hör inte hemma i detta vilda.
Vilda rader och tvära kast blir det idag.
Idag tittar jag rätt fram.
Rättfram när jag erkänner allt.
Allt är bra och skammen död.
Död är verkligen inte jag.
Jag tar mina största steg.
Steg nyss upp efter fula sömnen.
Sömnen som förgiftade drömmarna.
Drömmarna som var krossat glas.
Glas? Tog ett för mycket och blev full.
Full av tomhet och varför.
Varför kritiserade jag som var en skugga?
Skugga mig inte, alla satans älskade.
Älskade jag? Minns inte om, när och hur.
Hur kunde jag inte se mig i min spegel.
Spegel på väggen där.
Där, konturerna av den lilla pojken.
Pojken vinglar fram på sin cykel.
Cykel utan stödhjul under de oskuldsfulla åren.
Åren när sommaren åt upp den mörka natten.
Natten som jag aldrig var rädd för.
För jag älskade skuggornas sång redan då.
Då visste jag inte att jag lydde svårmodets soldater.
Soldater som dräpte gryningens älvor i dansen.
Dansen som blev en requiem på oförstående ängar.
Ängar där daggen var ljusets tårar.
Tårar? Hur många sådana har fallit?
Fallit och rest mig, sånt vet jag allt om.
Om jag ändå inte förminskat mig när jag växte.
Växte jag ens alls under den där tiden?
Tiden är förresten ett jävla fånigt påhitt.
Påhitt och verklighetsflykt, ja för fan.
Fan, mitt antiklimax var inte vackert.
Vackert är att våga se mig som jag är.
Är jag äntligen nära mig själv?
Själv är fler än jag någonsin räknat med.
Med nästa blick i spegeln ser jag resultatet.
Resultatet är  knock-out och schack matt.
Matt? Nej, piggare än någonsin förut.
Förut saknar relevans och kraft.
Kraft, lust, kåthet och sinnesro råder.
Råder mig att inte hålla tillbaka.
Tillbaka till förr vill jag aldrig.
Aldrig mer tänker jag dö igen.
Igen sopas spåren utan sorg och förakt.
Förakt var min GPS när jag vilse gick.
Gick det? Jag minns inte ens att vi hade sex.
Sex ord: jag är en saga aldrig berättad.
Berättad nu i märklig rytm och takt.
Takt och tondövhet för att jag vill det.
Det är en cirkus där clownen ler.
Ler gör jag när jag läser kaoset jag skriver.
Skriver obändigt vad som faller mig in.
In från mörkret ramlar jag fram.
Fram till spegeln där jag dränks.
Dränks av detta galna vattenfall i full frihet.
Frihet? Ett av de efterlängtade orden.
Orden brinner i mina fingrar och själ.
Själ som saknar besöksförbud och stannar kvar.
Kvar är hela jag och den här knäppa texten.
Texten där varje slut är en början.
Början … och här bryter jag mönstret, för nu ser jag inget slut på min början och då är det lika bra att sätta punkt för slutet.