De 39 stegen (statistisk halvtid cirka)

Jag föddes 25 maj 1972 och kanske var det en viss tveksamhet inför kyrkans auktoritet som fick mig att skita samtidigt som prästen döpte mig. Mitt uppror mot kyrkan fortsatte med relegering från söndagsskolan på grund av svordomar och jag hotade, primadonnalikt, att lämna barnkören om jag inte fick sjunga solo.

När Elvis dog grät jag och fick glass i samma Folkes lanthandel där jag åtta eller nio år senare såg Tina och blev kär första gången. Jag minns bara att hon var lång och att jag alltid tänker på italiensk och olivhy när jag försöker minnas de där åren. Hon var ett halvår äldre, en kvinna, och jag sa aldrig något. I ärlighetens namn hade jag en flickvän i lekis, Maria, men det var liksom inte så allvarligt (fast, vi brukade ligga under en bänk och hålla handen).

Jag gick mina första sex årskurser i Rosendalsskolan och slängde sågspån i ögonen på Anna i andra klass, varpå alla tjejer i klassen hoppade på mig med hjälp av sina gymnastikpåsar. Det var året efter mitt första och enda försök till fotbollsvåld – jag var domare och knäckte näsan på Peter som rörde bollen innan jag blåste till spel. Jag kunde vissla så att jag lät som en visselpipa.

Ljud, ja. Vi hade ett hus i Värmland de där åren på 70-talet. Jag brukade härma kassaapparaten i snabbköpet (dulle-ääää-ääää) och annars mest stå vid harven och yttra det ytterst meditativa danga-danga. Huset låg vid en sjö och vi hängde soporna på fasaden för att lura räven. Bävrarna och gäddorna var talrika och grannens häst hette Texi.

Annars var Hulta barndomen. En gång sköt bröderna med luftgevär på vår tyske granne. Sen försvann han (min bröder var oskyldiga) och jag fick lägga allt krut på att slå en annan granne i tennis. Det vill säga när jag inte satte fiskkrokar i pannan, välte med kanoter, blev getingstucken, hoppade i sandtaget eller frös under baden i Lygnern. Somrarna var bäst till sista dagen då grannfrun bjöd på fika och smörgåsar med tumtjocka lager av smör.

Ljud igen. Jag gillade giro d’italia och när vi åkte till morfar och mormor i Johanneberg tittade jag ut genom bakluckan och skrek dioli-dioli (fråga inte). Morfar och mormor hade plommonträd och en gång bar jag hem en full påse som läckte på hela jackan. Sen dog mormor och morfar blev aldrig densamma. Han som brukade filma med kamera och körde världens största röda bil blev tröttare och tröttare.

Högstadiet på Kålltorp var perfekt, ingen tuffing gav sig på en kille med storabrollor, medan de tre åren på Katrinelundsgymnasiet var skittrista och en tydlig påminnelse om att många lärare är rätt kassa samtidigt som folk i åldrarna 16-19 är svårt skoltrötta.

När morfar dog hade jag precis börjat på universitetet. Mamma ringde och berättade. Sen tröttnade jag på nationalekonomi och jobbade inom vården istället. Jag gjorde mitt jobb och så drack vi glögg i målarens rum tills R blev så vimsig att han fnissade när han lämnade ut livsmedel på barnkliniken.

Jag återvände till universitetet och lyckades skaffa världens mest svartsjuka flickvän som alltid bevakade mig när jag jobbade i kårens bar. Ja, det vill säga när hon inte bedrog mig och sen blev ännu mer svartsjuk. Efter två års krökande tog jag det hela på allvar och blev visst ekonomie magister på köpet.

Sen ringde mamma igen och sa att farmor var död. Jag stod på en krog och svarade: ”Ja, det är Gud”. Tydligen hade en annan Gud kallat hem farmor fick jag veta. Farmor gjorde världens bästa fläsk med löksås, kunde säga telefonnumret (254169) snabbt som fan på skånska och städade sitt hem tills hjärtat stannade. På hennes begravning lös solen otroligt mycket och jag var kär i min kommande sambo …

… som flyttade en vårdag 2002 och tog halva kungariket med sig. Det var bara en av många frontalkrockar den våren. Jobbet sög. Nej, jag hatade det i ärlighetens namn. Sen blev jag kär i en flicka som var med i en sekt (och hela den historien har jag dragit den senaste månaden här) och tryckte in mig själv i en dokumentförstörare.

Det som räddade mig under de här åren var vännerna, familjen och fantastiska Giv Akt – Bosse Olausson och Martina Bengtsson står jag i evig tacksamhetsskuld till. De gav mig skrivandets möjligheter och en chans att inte dö. Sedan bytte jag jobb och det var bra, ända till det blev total härdsmälta där och jag flyttade till Valentin & Byhr.

Strax innan dess träffade jag S. Åren efter sambolivet och månaderna med M hade varit märkliga. Jag var ihop med en tjej i nio månader utan att familjen visste det. Jag blev kär i P på en ruffig krog i Kunming, Kina. Jag föll för norska R som nästan svimmade när hon hörde frasen det är mulet i hela Västra Götaland. En vinter for jag till Jönköping och väna E som jobbade hårt för att försörja sin familj på Balkan. Nätdejting till förbannelse. Och så stod hon där. Nytt jobb, vackraste flickan i världen. Vad kunde gå snett?

Jo, det kunde spricka med S och så kunde blåvittfans börja slåss inbördes. Det var 2002 än en gång. Allt jag ville i mitt privatliv var skit. Fast, jag hade ändå jobbet som någon form av ventil än en gång.

Det blev 2010, nya försök, nya tillkortakommanden. Uppgivenhet och så världens fulaste mun som kallade mig tjock på en nattklubb. Men, det var ändå då det knöts en hand bakom fasaden.

Och 2011 inleddes. Färre kilon. En våldsam spya när jag ändå försökte fly till mitt behagliga mörker. En naken katarsis och – hej, här har ni allt mitt förflutna mörker; ta en rejäl titt för nu ska skiten ut. Boken börjar flyta på, skrivarretreater planeras, jag får komplimanger som jag tycker är berättigade (väldigt nytt) och har grymt svårt att vända bort blicken, vilket förvirrar mig på ett fint sätt.

Det är 25 maj 2011. Jag har tagit mina 39 första steg. Statistiskt är jag halvvägs, men jag funderar på att leva för evigt …

13 reaktioner på ”De 39 stegen (statistisk halvtid cirka)

  1. Har den äran att gratulera! Det låter väl som att det blir bättre och bättre för varje steg du tar i år, i alla fall. 🙂

  2. Heja dig och stort grattis på födelsedagen! Fint år du är född på 😉

    1972 Råttans år, enligt kinesiskt horoskop: Råttor (du och jag alltså) är smarta och lyckas oftast mycket bra med vad de engagerar sig i!

  3. Jag blir så nyfiken på vart nästa lilla livsresa kommer att ta vägen, charter med all inclusive eller de svårtillgängliga bergen.

    Oavsett kommer det bli en riktig resa som jag ser fram mot att höra mer om för det kommer att vara värt det. Grattis på din dag (lite i efterskott) och kram!

  4. @Knockando – tack du.

    @sus – tusen tack, det ska jag se till att få …

    @pulber – tack, tack

    @dekorum – där satte du huvudet på spiken, tror jag. Tack.

    @Marie – jag ser också fram emot att min bok finns i dina händer. Tack.

    @Jo – tack och tack igen.

    @Colour – tack och supertack för paketet 🙂

    @Albinssonskan – tack x 2

    @Carina – nu är jag visserligen ängel och inte råtta, men beskrivningen låter bra och tusen tack för gratulationen.

    @Mariafia – tack och jag är lika nyfiken jag.

  5. Jag menade ju såklart inte att du är en råtta! 🙂 Du är en ängel och en lysande stjärna, och inget annat. Jag är för den delen inte heller något råtta. Kram Carina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s