Ännu en seger

Det var omskrivningar i lördags morse (eller vi kan väl säga natt, för det var det i ärlighetens namn). Jag hade tumlat ut från Bishops Arms och rest genom natten. Glad över slutet på ett dygn som gjort ont och försökt att locka fram mitt värsta.

En som jag verkligen bryr mig om har råkat illa ut och jag kände mig maktlös i det onda, ville ta tag i det och rädda – fast, jag visste att det enda jag gjorde där och då var att förbereda mig på att kasta mig på mitt eget svärd. Trots det, så knackade mitt förr på dörren och erbjöd mig den lätta vägen: ta på dig någon annans ok, bär det, göm dig bakom någon annan och stötta den till applåder och syns för fan inte alls själv.

Jag föll inte för det. Lite ur slag var jag, vilket min fina vän såg när hon tittade på mig senare på kvällen. Vetskapen om det var som att ligga febersjuk och känna en öm moders hand mot pannan som lovade svalka och bättring. En blick. Noll ord. Totalt stillande av det osynliga tvivlet.

En del av mitt självbygge är detta. Att bry mig om som jag vill och kan, men aldrig att glömma och gömma den jag är och min rätt att vara glad, ledsen, arg, trött, pigg, mätt, hungrig, kåt, sur, oborstad, förstående, oförstående och så vidare. I så många år lyfte jag luren när en f.d. vän grät, lyssnade i timmar när hennes nätter var dinosaurier, fast jag visste att när mina vänner från Dantes inferno sparkade in min dörr samtidigt som min skyddsling låg med sin man på en blomsteräng – då var hennes lur avlagd och samtalen vidarekopplade till ekodalen. Men, det var på ett sätt bekvämt och en form av en lättnad. Det var som att jag ville spilla min sorg efter att jag dragit in luften från en heliumballong och uttalade knivhuggen med Kalle Ankas röst. Clownen är för rolig. Alla barnen skrattar. Tack och dra åt helvete.

Jag var kär i en lögn ett tag, fast det förstod varken jag eller hon. Vi hjälpte varandra, trodde vi. Egentligen stod vi framåtlutade, panna mot panna, och visste att om en av oss reste sig upp skulle den andre dö. Hon är lycklig mor nu och jag kraschade rätt ned i den djupa brunn jag själv grävt sedan många år tillbaka.

I fredags ville min avart påminna mig om den relativa tryggheten i att vara en skugga. Att vara där för någon annan istället för att ta hand om sig själv. Så förföriskt det är, att måla what-if-scenariot där det alltid är jag som är Jesus, men inte han som frälser oss och sprider kärlek, utan han som villigt offrar sig på korset för några som glömmer honom så fort de får ragg i en bar utan namn och syfte.

Jag sa nej. Min vän såg glimten av oro, det stillade mig, och jag skrattade mig Linnégatan fram.

Jag vann en viktig seger i fredags. En till. Det var inte jag som skulle dö, vad som än händer så är det inte jag som dör den här gången.

Herregud, jag har i så många år varit den gamle mannen som gått så långsamt för att jag varit på väg mot döden. Nu är jag det lilla barnet som rusar fram för att jag är på väg in i livet.

Jag vet det, men glömde det en liten, liten stund i fredags.

Sen kom jag ihåg. Och vann.