Halvtid: Anjo vs. då 20-0

Det känns så jävla länge sedan. 1 januari och en beslutsamhet som var lika fast som kroppen var skakig. En nyårsdag när alla lovar runt och håller tunt. Jag ville aldrig ramla omkull mer, aldrig stå där klockan tolv och höra klockan slå sönder de sista sekunderna av ännu ett år där jag nästan-levde. Inga löften kom över mina läppar, men inåt lovade jag mig själv att nu ska du fan få födas igen.

Jag började kravla. Försökte slå bort sorgen med ett basebollträ av balsaträ, insåg det meningslösa i det när jag satt i ett hav av splitter och började långsamt att tälja ett nytt av det starkaste trädslag som finns.

Hopplöshet blandades med det där obändigt uppkäftiga hoppet. De hade alltid delat våningssäng, men på något sätt fick alltid hopplösheten tag i underslafen och kunde styra när rullgardinen drogs upp och släppte in ljuset.

Jag lutade mig mot väggen istället för att gå in i den i januari, men inte ens mitt basebollträ kunde riktigt slå sönder den. Jag fixade sprickor, hittade glipor av ljus, skymtade ett tidlöst augusti och ville, men visste inte hur.

Januari, februari, mars sprang förbi. Jag hakade på, tog ledningen och började förstå. Ska jag leva får jag inte vara död, inte hur länge som helst.

Grubblerierna, min ständiga aftonsång, höll mig inte vaken längre. Vanmakten fick allt svårare att ruska liv i mig och väcka mig ur en vacker dröm som ville glida in i verkligheten och regisseras av mig istället för att bara få härja fritt när jag blundade bokstavligt och inte bara bildligt.

Jag visste, men ville inte veta, fast ville det förstås ändå, men vågade knappat erkänna det. April kom, ljuset kom, värmen slog emot mig. Strax innan påsk gjorde jag slut på lidandet, gjorde en Jesus 2.0 på ett par timmar; bar mitt kors, hängde upp mig själv, slog in spikarna, stack mig i sidan, skrek på min fasad att den hade övergivit mig, lutade huvudet nedåt, slöt ögonen, slutade existera, begravde allt som varit mina bromsklossar i det öppna och stod upp som en ny man på den första uppskattande kommentarsraden.

Jag högtryckstvättade min själ, slet det ruttna från mina ben, massakrerade smärtan utan pardon och smekte sen varje nervtråd i mitt nya jag, som vore de spunna av skiraste silvertråd. Allt jag alltid skrivit om hur vi är sköra som såpbubblor och förtjänar att hållas ömt och försiktigt fick äntligen omfatta också mig själv. Jag tillät mig att bli en av maskrosorna jag älskar så. Jag vågade se mig själv i spegeln och tro att de vackra bruna ögonen där var just vackra och inte en skrattspegels spratt.

Och maj kom. Träden doppades i mörkgrön färg och planterades om i ett nafs. Jag gick lättare, utan sekten som min fotboja, utan pizza och ostbågar som ett frossande sätt att fly och sen somna med magknip som ett rätt uselt försök att överrösta hjärtats högljudda gråt.

Lika stark och stor som nu, lika liten och rädd var jag innan allt exploderade. Nio års vändande bort vändes tillbaka i en yster resa där varje station var värd att stanna på, men ändå rusade tåget fram i expressfart. Vi är nio år försenade, men kommer att komma fram, mässar konduktören gång på gång och jag vågade tro på orden.

Juni, halvtid. Jag har aldrig varit här förut, men är totalt självsäker och har druckit så mycket självförtroende att jag rimligen borde spricka – men jag är inte uppblåst, för jag har aldrig sett på mig själv så ödmjukt uppskattande och lyckligt ärligt heller. Det finns ingen spelad självgodhet och von oben som är där för att dölja att jag egentligen ligger platt på marken. Det bara är tro, hopp och förväntan. Jag ser mina brister, men de är mina. Nog om dem.

Allt är förändrat, trots att allt är detsamma. Jag har ännu inte henne i livet, du håller inte om mig när jag är trött eller ivrig. Men, jag har något annat – mig själv och min tro. Det undrar jag om jag någonsin haft, undantaget korta perioder – eller de stunder då jag stått på scen och predikat min förträfflighet och lycka bakom ett tjockt lager teatersmink; duperat en publik att tro att jag är klädd i den finaste manteln när jag äntligen är en stupfull clown i kejsarens nya kläder.

Scenen är densamma nu och ni ler och applåderar, men jag har inget manus längre. Inget står skrivet, allt är nu, improviserat och sant. Tydligheten och blickarna du får är min tydlighet och mina blickar.

Jag är den jag är – tog bara 39 år att förstå det fullt ut. Jag har förlorat mycket tid, på ett sätt, men jag har vunnit mig själv. Det finns ingen ånger, allt som varit är steg på vägen hit.

Om du såg mig nu skulle du kanske säga: Du är inte den jag blev kär i. Och jag skulle svara: Nej, nu är jag mer än mina vackra ord, en poetisk längtan och ett flyktbeteende. Jag är allt jag säger och skriver och mitt leende lovar saker jag aldrig kan säga, bara visa; det finns ingen fasad och känner du en banan i min ficka så är det för att jag är glad att se dig.

I morgon börjar andra halvåret. Det första var en rejäl utrensning, nu börjar nästa resa. Jag har spänt fast mig i min lilla lådbil och packat ned barkbåten i bagaget ihop med rymdraketen. Man vet aldrig vart resan bär, men jag är på väg och ritar kartan i varje sväng. Det känns förbannat bra och du är så otroligt välkommen att hänga med. Jag lovar att aldrig återvända till då.

Halvtid. Anjo vs. då 20-0. Nu dricker vi lite sportdryck och ökar farten.

God afton.

 

 

 

 

 

Bultar. Bråkar. MÅSTE.

Idag är en dag när jag minns. För första sommaren minns jag dåtiden utan rädsla. Somrarna under åren i sekten var otäcka i sin övertygelse. Jag gick så för jävla hårt in i rollen. Vi möttes varje dag, låtsades att vi växte varje sekund och för att få värre, fler, större och häftigare kickar bastade vi och ökade på trycket med niacin. Vi exploderade gång på gång. All ångest, allt förr, alla knutar och alla stenar sprängdes. Gång på gång. Men, varför måste stenar sprängas gång på gång och varför kom de alltid tillbaka större än förra gången?

Vi förlöstes om och om igen. Grattis, det blev ett dödfött barn igen! Men, försök gärna att gänga fram ett nytt direkt. Så ja. In och ut, in och ut. Nu kommer det. Nio månader? Äh, här föds kungar så fort de kramar händerna lite och skriker ut lite skit. Åh, herregud – här kommer barnet, det är stort, det är större … det är en jävla ballong som bara exploderar och sjunker ihop i en gråtande och meningslös hög. Igen. Är ni kåta på att försöka ytterligare? Tänkte väl det.

Vi var filosofiska kraschdockor som sprang in i väggen och dog, dog, dog. Sen satt vi där igen med döda flin och trodde att vi var trapetskonstnärer högst under cirkustältets tak. Att allt ljus var på oss och att publiken hänfört applåderade vår storhet. Egentligen var ljuset sökarljus som försökte lokalisera vilsna skuggor som flög utan gps och radar i det mörkaste mörkret. Och publiken var våra älskade familjer och vänner som skrek vårt namn i en stum ekodal. Olikt Ikaros kom vi inte för nära solen när vi prövade vingarna – vi flög rätt in i de stjärnlösa nätterna, mot himlar där inte ens moln fanns och kunde tala oss tillrätta. Så vi flög vidare ut i mörkret, bländades av mörkret och trodde vi såg solen i dessa rätta färger.

Jag blundade mig igenom somrarna då, på sätt och vis. Mina sidor rymde aldrig kärlekens röda bläck, den lätt darrande längtan jag nu författar i varje andetag. Min lust var klinisk, fast iklädd en maskeraddräkt så att jag kunde bli en gycklare i tron att jag var en Romeo.

Det fanns ingen fågelsång, inga av de gröna små äpplen som Monica Z sjöng om, ingen sol, ingenting. Allt var bara jakt på kickar, fler kickar, värre kickar och så vidare.

Jag jagade upplysning i ett totalt mörker. En vansinnig jakt för att befria sinnet. Jag var egentligen frisk, men tryckte i mig placebo tills jag var så sjuk att jag föll i koma i många, för långa år. En skrivande zombie som jagade efter hjärtan att älska, istället för att vårda mitt eget blev jag.

Det var då. Nu är nu. Men, då bultar i mig. Minnena bråkar. Jag måste släppa ut dem, sommarmonstren. Så jag gör det och jag minns utan rädsla, ser dem förintas och dö som de borde gjort för länge sedan.

Jag är inte rädd och blir bara starkare, men hade du funnits här just nu hade jag tyst krupit in i din famn och stannat där … och du hade smekt mitt hår och viskat; det finns inga monster. Och du hade haft rätt, men det fanns monster – herregud, vilka monster det fanns. Då.

 

 

Så dör och föds lite till

Något dör, måndag eftermiddag är då det sker.

Jag, S och J ramlar halvt om halvt ut i solen. Fem timmar i ett konferensrum utan fönster och kontakt med den blå himlen är till ända. Jeansen har blivit väl intima med huden och den där lätta huvudvärken som gärna följer på överdosering av kaffe, vatten och lätt lunch samtidigt som man laddar från tårna och exploderar i kreativa presentationer gör sig påmind.

Det är slut. Det var vårens sista jättegrej. Ett möte på fredag, lite genomgång av filmmanus på måndag, uppsamlingsheat med det stora filmbolaget nästa vecka och en sommarlunch med en annan kund återstår, men det här var ändå punkten för vårens hårda slit. Nu är det göra ut och fixa klart som gäller. Sakta, sakta stannar tempot till, tittar sig omkring, kommer på att det är slutet av juni och bestämmer sig för att släntra fram för att njuta så mycket som möjligt.

Ett dussin arbetsdagar kvar. Därefter 4,5 veckor utan mejlkoll, möten, deadlines, buzzwords, koncept, röda trådar, automatkaffe, mer automatkaffe, ännu mer automatkaffe, en klocka som envisas med att störa mig i gryningen, paltkoma efter lunch, funderingar, brand expression guidelines, är det rätt tonalitet, korrektur, slutkorr, säljblad, filmmanus, annonser, kommunikationskoncept och så vidare.

Något föds i samma sekund som något annat dör, jag tror bestämt det är sommaren.

På den extremt flytande agendan: London och konsert med My Morning Jacket och Head and the Heart, Way out West, fotboll, ljumma kvällar, varma dagar, kall öl, vältempererat vin, grill (bjud in mig så ska jag fixa löjligt goda såser och salsor), besök i skärgården, besök på landet, långa promenader i Skatås med eller utan sällskap, gräsänder, kloka samtal, skratt, förälskelse (???), sova länge, sova sent, räkna stjärnor, förföras av solen, smådansa i regnet, Andra Långgatan, Linnéstaden, Paddington, Västra Långevattnet, minst en ny spännande bekantskap, ett med havet, grilsk på gymmet och skriva, skriva, skriva, skriva, skriva, skriva …

På sätt och vis har det varit sommar i själen sedan i april, men idag kände jag det när jag gick hem. Den är här nu. Vårens kamp är färdig, nu väntar sommarens återhämtning och upplevelsepåfyllning. Jag är lika förväntansfull som när jag var liten och skolklockan ringde ut för sista gången i juni för första gången i mitt liv och jag sprang mot tio veckor på landet.

Semestern kommer och de bästa fröknarna i hemtrakten ska dricka rosé med mig, jag ska grilla med PPP, dricka mer vin med JH och MA (nu är det efter midsommar), hänga med alla andra och göra det jag vill mest av allt – leva och bara skriva nästa kapitel i såväl bok som verklighet.

Något annat dör också, eller snarare raseras. Jag är på väg ut ur mitt sociala medier-fängelse. Stopp, jag tänker inte sluta twittra, facebooka eller blogga, jag gillar det, men jag känner mer och mer hur det förskjuts från en tillflyktsort till något jag gör som en andhämtningspaus – okej, bloggandet är dessutom helande.

Det blir fler ord i böckerna och mer svar på frågor till dig på andra sidan bordet än kommentarer om allt och inget i ämnen jag egentligen inte bryr mig om. Jag vill inte läsa dina statusuppdateringar och se dina incheckningar – jag vill sitta bredvid dig och kommentera allt eller bara njuta av att du är min vän.

Det är sommar och ju mer vi ses – desto bättre blir den, älskade du (och här är det okej för många att känna sig träffade, jag är inte exklusiv, bara förbålt trevlig och sugen på att le med dig).

Ytterligare något föds – ännu mer av min livslust.

Nä, men då kör vi väl då …

Är glada joggare psykopater?

Att käka frukost och istället för morgontidningens trötthet välja Heidenstams dikter som lektyr har sina bieffekter – i mitt fall en lång promenad i mitt älskade Skatås; det är helt enkelt omöjligt att inte vilja ge sig ut i den svenska naturen och hitta skönheten efter en överdos av jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Vid backen mot skogen möter jag två kvinnliga poliser till häst. Hon till höger är ljushårig, ler och säger hej när de skrittar förbi. Hon är så söt att jag helst av allt vill svara ja direkt.

Jag tar av mig solglasögonen när backen leder mig in i ett skimrande liv. Att ha dem på mig i en värld där varje alldaglig dunge rymmer fler nyanser och tolkningar av grönt än den mest fullständiga pms-skala vore ett brott. Min iPhone sover i fickan, lurarna ligger hemma. Att lyssna på musik, förvisso bra sådan, när fåglarna sjunger överallt vore så patetiskt.

Plötsligt möter jag löpare som kommer ut från sidovägen, strax innan Svarttjärn. Jag vill gå den vägen, men är rädd att bara komma till en vägg och slutligen få bevis för att löpare kommer från en annan dimension och att de egentligen är på jakt efter sådana som mig; flanörerna, upplevarna och berättarna. De vill ta mig, förvandla mig till en av dem. De vill att jag ska bli en av de aldrig sinande medlemmarna i paraden av silly walks och snubblar-nästan-människor som fyller spåren. I stort sett alla joggare som möter mig har en jag-vill-dö-min samtidigt som de ler tappert och förmodligen upprepar mantrat det här är bra, det här är bra, det här är bra för sig själva. En enda av dem har ett glatt leende när hon rusar förbi. Hon måste vara psykopat.

Svarttjärn är buteljbrun i ena änden, men förföriskt blå på lite avstånd. Det är dock lika buteljbrunt på andra sidan när jag korsar vattnet där gräsänderna bor och ger mig in i en djupare skog. Ormbunkarna och gräset skänker ett trolskt, nästan dimlikt ljus till marken mellan träden. Kanske dansar trollälvorna squaredans där i gryningen när ingen ser.

Två män med kikare letar fåglar. Gruset knastrar under mina fötter. Det är så rogivande. En pappa skjuter en barnvagn framför sig och visslar högt. Fåglarna räds inte konkurrensen. Till och med de torkande pölarna med dy visar någon form av skönhet den här dagen.

Vid sjön bjuder en åldrande dotter sin urgamla mamma armen och för henne till det stora blå. Kanske en av de sista somrarna. Jag möter en man, vars son dog för alldeles för många år sedan. Han har aldrig sett glad ut sedan dess, men ändå tror jag att solen värmer hans panna något och att vinden smeker fram lite ljusa minnen emellanåt.

Längs vägarna växer oplockad nässelsoppa och här och där har oförklarligt kraftiga träd knäckts av vindar medan spädare grenverk förvånat tittar på, kanske lyckliga över att de lever, kanske inte alls medvetna (jag vet så lite om träd).

En cyklande familj diskuterar. Anföraren, minst sex-å-ett-halvt-år gammal, menar att de borde åka till Thailand för att kolla på djur och invändningarna om att det finns djur här bemöts med: men inga apor.

Jag går i en värld där inga statusuppdateringar kan läsas. Jag kan inte gilla något som sägs i en annan värld. Här står inga tweets skrivna någonstans. Jag vet inte vad någon annan gör, tycker, vidarebefordrar, tipsar om och så vidare. Jag vet inte var ni är. Jag är inte incheckad, men nedkopplad, avkopplad och mentalt otroligt uppkopplad. Det krävs blott en vindstilla vind för att sopa bort den första tanken på jobbet. Inget annat än här finns i detta ögonblicket. Det är total frid.

På övergångsstället, där skogen föst ut mig, står en joggare och väntar på grön gubbe. Det ser så märkligt fånigt ut att jogga på stället. De gånger jag förförs av lusten att känna blodsmak och se mitt liv passera revy gör jag det i skogen.

Den sista biten, över vackra Östra Kyrkogården. Hennes trötta, men kärleksfulla steg när hon går till hans grav, häller vatten på de välskötta blommorna och krattar lite. Han dog i ett annat årtusende, men kärleken hon häller på hans minne är lika levande som då.

Det är en vacker dag. Det blev inget diktande à la Heidenstam, men promenaden var magiskt bra som alltid i Skatås. Jag skulle tro att det blev cirka 1,5 mil till fots. Enligt mina ömma tassar var det fjorton mil, men de ljuger rätt ofta för att få ett litet bad extra.

God afton.

Jag är så jävla trött på att må bra

Det är helt värdelöst det här. Jag är på gott humör, bakfyllan har gått över och jag har suttit och ritat i någon timme. Jag vill ha mitt gamla liv tillbaka!

Jag vill sucka över att midsommar innehöll folk som tappade bort mobiler, fast egentligen inte; att vi blev snurriga som dervischer; att en cirkuselefant sov på golvet i mitt rum; att grannen kom och röt till med Dobermann i släptåg; att jag kände mig som åttio år när jag vaknade och att vi inte blivit ett dugg vuxna någon av oss, istället flinar jag gott och tycker att det var en lyckad utflykt på alla sätt. Var är ångesten??? Hallå, Olle Ågren? Varför har du övergivit mig?

Det här med att inte sätta på Eldkvarn, lyssna nickande till hur rätt Plura har i den ena sorgliga sången efter den andra, och sedan inse att jag förlorat ännu en dag på att fundera på vad jag ska göra jag mår bättre – jag saknar det som fan. Nu tvingas jag istället sätta ord och fart på min framtid. Det är absurt och hemskt. Jag vill må dåligt igen!!! Jag vill inte agera och utveckla något alls. Det är helt sjukt det här.

Jag sitter inte längre med vackra kvinnor och vänder bort blicken, sänker rösten och gömmer mig själv bakom något självförklenande eller spelat ointresserat beteende så att de ska gå åt ett annat håll och bara låta mig sitta där och rita in ännu en skåra i ‘mitt liv suger och jag kommer aldrig att träffa henne’-brädbiten. Istället tittar jag dem i ögonen, säger rakt och tydligt vad jag tycker, tänker och förtjänar. Fy fan!!!

Och inte ens på midsommardagen tillåter jag mig att köpa en gigantisk påse ostbågar och trycka i mig den. Vad fan är det med mig? Varför zappar jag inte planlöst, mölar ostbågar – dricker två liter mjölk till skiten – så att jag sen kan gå och lägga mig med en mage som ser ut och känns som en luftballong och tänka att ‘fy fan i helvete, det här var en riktig skitkväll’? Varför gör jag det inte? Istället är teven avstängd och jag ritar och skissar på lite nya kapitel i boken. Och gillar det!!! Vad är det för rätt på mig?

Jag vill gå med i en sekt igen. Jag vill äta snacks och bli plufsig. Jag vill ge upp. Jag vill skriva i cirklar så att boken aldrig blir färdig. Jag vill spela bort en massa pengar på trisslotter. Jag vill somna om och aldrig vakna till den här jävla sköna tillvaron där jag VARJE DAG tycker att det blir bättre och bättre. Jag vill omedvetet dras till tjejer som är lika trasiga som jag så att vi bägge kan få lite mer obekräftelse. Jag vill köpa trasiga gympaskor och ställa mig i en djup vattenpöl och tänka att så här är livet. Men, nej – inte jag inte. Istället dricker jag kaffe, lyssnar på glad musik, skriver, ritar och funderar på att ta en långpromenad i morgon bitti bara för att världen är rätt så vacker.

Hur fan kunde det gå så här snett?

Jag är så jävla trött på att må bra, bättre, bäst.

Suck …

 

Jag ska drömma om dig i natt

Jag ska drömma om dig i natt
Du som gör att när vi vandrar på ängarna
då kan aldrig grönskan spricka
så att asfalten tillåts titta fram

Jag ska drömma om dig i natt
Du som tar min hand och förför mig
så att prästkragarna säger ‘älskar’
oavsett vilket blad vi plockar

Jag ska drömma om dig i natt
Du som får blåklockorna att ringa
och lockar de vackraste fåglarna
att sjunga för oss när vi landar

Jag ska drömma om dig i natt
Du som glittrar i kapp med daggen
när gryningen väcker oss
och solen skickar kraft till ny åtrå

Jag ska drömma om dig i natt
Du som stoppar tiden och bevarar nuet
när du naken kliver ned i havet
och låter vattnet smeka dig där jag vill

Jag ska drömma om dig i natt
Du som ska frammanas av sju blommor
men som är en endaste ros
och den jag vill sticka mig fördärvad på

Jag ska drömma om dig i natt
Du som har nyckeln till lupindalen
och som alla somrar efter denna
är min midsommarnattssanndröm