Förspel? Orgasm!

Det fanns en tid när jag alltid hade anteckningsboken i fickan. Jag skrev i den varje dag. Funderingar, infall och annat.

Så drog mörkret ned rullgardinen. Jag lade ifrån mig boken. Ett tag, när det ännu fanns en strimma ljus, såg jag saker och skrev ned dem senare. Sen, när natten var ständig, såg jag saker och lade dem på minnet. Ett kort tag. Gång efter annan kom jag till ett vitt ark och stirrade på det, oförmögen att minnas den där kristallklara bilden jag sett bara några minuter tidigare.

Jag såg inga berättelser längre. Inga sagor på öde gator eller uppslag till nya äventyr i skogarna. Jag såg ingenting alls.

Så, jag stoppade på mig anteckningsboken igen, men såg inga bilder mer. Det var tyst i världen. Inget fanns att skriva. Jag dog mer och mer.

Jag gömde boken. Skrev några halvhjärtade one-liners som var platta i min telefon. En app är inte ett ark, en petskärm ingen penna. Det förblev tyst.

Efter floden, den svarta floden som bara forsade fram och sögs upp av ett obändigt och overkligt stort ljus, så tog jag beslutet. Jag behöver en skrivarretreat – dagar när jag bara skriver och funderar på mina ord. Jag behöver hitta dem och mina bilder igen. Mitt skrattande allvar och gråtande skratt. Mitt, och nu måste jag använda ett utländskt uttryck, raison d’être.

Boken smögs ned i väskan igen. Jag tar alltid med den igen, inte alltid fram den, men den är alltid med. Och jag minns plötsligt. Jag minns och som i ett trollslag ser jag allt jag vill se så att jag kan skriva ned det och bygga orden jag måste skriva för att jag är jag.

Jag ser Prideflaggor som fladdrar stolt utanför frikyrkor.

Jag ser den burksamlande kvinnan som kämpar för att få ut en burk värd en krona från ett gallerförsett fängelse.

Jag ser den lille pojken som nöjt sitter i sin vagn och äter pommes frites när hans mamma rullar honom utmed Friggagatan.

Jag ser tonårspojken som rättar till frisyren med sin smartphone som spegel.

Jag ser äntligen igen. Stora skådespel, små detaljer, vackraste sommarskyn och märkligaste vattenpölen syns och blir en del av det jag berättar. Jag ser, tolkar, fantiserar, skriver och suddar inte ut. Det är otroligt befriande.

Och så i veckan, crescendot …

Jag ser stället där jag dog när bussen åker förbi. Det är första gången på sju år som jag åker den vägen. Jag åker förbi. Inget av mig stannar kvar. Och bara för att det är en symbolhandling så plockar jag fram boken där och då och skriver några rader på ett nytt blad.

Imorgon är dag ett av skrivarretreaten. Jag tänkte att allt som lett fram till den här stunden från den där kvällen har varit ett förspel, men det har varit en enda lång orgasm. Jag har redan hittat orden. De kom till mig så fort jag blev jag igen.

Men, jag känner inte alls att jag är på väg att slakna, inte alls.

Dags att älska mer med orden. Jag orkar nog fem dagar till utan att svimma.

Hej så länge.

 

6 reaktioner på ”Förspel? Orgasm!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s