Dag 1

Jag har en femdagars skrivarretreat. Det är inte totalt eremitliv. Jag ska fuska en del med att träffa vackra människor hela helgen, men nästan all annan vaken tid är avsatt till skrivande.

Och, jag tror att jag i dag hann med att skriva mer och bättre än jag gjort totalt på 7-8 år. Jag har ofta fått frågan om vad jag skriver och alltid svarat den stora romanen. När folk har frågat vidare har jag gärna förklarat att det är en road movie om mig, fast också om en liten pojke som också är jag. Det brukar få folk att sluta fråga.

Som jag har varit inne på under senare tid har det varit en tuff tröskel i skrivandet när jag nått en viss punkt i berättelsen. Saken är nämligen den att jag hela tiden har sagt sanningen. Jag skriver på den stora romanen och den handlar verkligen om mig, men också om en liten pojke som också är en avbild av mig.

Problemet som ni säkert uppfattat, om ni läst här sedan jag skrev det här inlägget om mina år i en sekt, är att jag knappast kan skriva en bok som egentligen handlar om mig och mitt liv om jag samtidigt förnekar det och mig själv.

De senaste veckorna har varit som att stå i en behaglig dusch, även när det varit hoppa-i-brunnen-stunder. Jag har bit för bit återupptäckt en vacker man. Det är mig jag pratar om. Inte halsstarrigt eller självgott, bara självklart och fridfullt. Mer och mer tycker jag om vad jag ser i spegeln. Jag älskar att jag brutit dåliga vanor och får svårare och svårare att vända bort min blick från allt och alla.

Jag kan le mot vem som helst nu. Det finns inget svårmod och tvekande när jag säger att jag förtjänar världens vackraste kvinna, för jag är en man som är värd henne. Handen på hjärtat, jag kunde aldrig säga det ärligt förr utan att samtidigt avrätta mina chanser och mitt berättigande inom mig.

Jag vaknar tidigare utan att vara trött. Och att jag står med en sköld för att skydda någon som kanske hugger mig i ryggen bryter inte ned livsglädjen.

Jag ser igen. Jag skriver igen. Inte bara de där galna infallen som just nu är färre, utan de där viktiga orden som blir en bok som mer än något annat förklarar mig själv för just mig själv.

Varje ord jag skrev idag är en promenad på en okänd stig, men där varje steg lyses upp. Ibland av min pannlampa, ibland av nattens stjärnor, ibland av solens pilar. Och, jag har rusat rätt in i en del av berättelsen som handlar om huvudpersonens fall, hur han inte orkar hålla ens en liten pojkes hand och istället låter sig implodera i en kaskad av skitsnack och tomma lögner. Jag är framme vid mitt svarta hål och firar mig ned i det utan skräck. Det är som om jag vet att solen är hack i häl och aldrig låter mig irra bort igen.

Det är fantastiskt. Jag kan för första gången skriva om min sorg, min längtan, min naivitet, min tro, mitt hopp och min kärlek utan att samtidigt känna att det är ett rop på hjälp. Det är en historia som tidvis kan vara sorglig, ibland våldsam och otäck, men det är inte en svårmodig och deprimerad författare som skriver den. Jag är glad. Jag är lycklig. Jag är öppen, vidöppnad och det vädras ut ett måsteberättande.

Fingrarna flyger över tangenterna. Jag har alltid kunnat fingersättning, men nu ler jag och hinner knappt att läsa vad jag skriver för att själen, hjärnan och fingrarna bildat pakt och bara rusar fram över skärmen. Sida upp och sida ned. Det är sol, regn, vindar, himmel och helvete, galenskap, ömhet och förvåning om vartannat.

Mitt måste är min vilja. Min berättelse är min egen. Den är sann, om än berättad i en annan dräkt.

Den handlar om mig, en 39-årig man som önskar henne och en egen familj.

Den handlar om mig, en liten pojke som helst inte vill göra annat än att sparka boll och flyga med drakar.

Den handlar om den här märkliga världen där du i ena ögonblicket skrattar när du ser en mikronaut som släpar på sin rullväska och sen vill försvinna till andra universum när du läser om graviditetsfabriker i Nigeria.

Den handlar om människan, ni vet den där varelsen som ibland hjälper en gammal tant över gatan och sen sparkar ihjäl en man för att han är bög, eller kanske bara för att han hade röda skor.

Den handlar om gott och ont, gränslöshet och småaktighet.

Den handlar om mig. Jag har inte en aning om hur den slutar, men det blir en lycklig fortsättning.

I morgon; dag två. Den blir bra, så är det bara.

 

4 reaktioner på ”Dag 1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s