Att pulspromenera sådana här dagar är nästan omöjligt. Himlen är klarblå och en knivskarp och vacker fond till färger, former och liv överallt runt mig.
Jag hinner inte långt förrän jag tappar fokus. Mitt i allt det gröna har några träd förvandlats till silvertäckta statyer. Det är makalöst vackert.
Jag passerar en skata som spatserar. Vad tänker skator på? Om det finns mask i jorden eller om de helt enkelt ska hoppa hage hela eftermiddagen?
En äng breder ut sig. Tusentals puffiga maskrosor som alla förtjänas att blåsas ut i värmen. Smörblommor, lupiner, grönt …
Det är svårt att få någon vidare rytm och takt i det hela. Jag fastnar gång på gång vid något nytt och vackert. Det är ren tur att mor And inte är ute och visar upp dunbollarna på duckwalken, då hade jag suttit där tills september.
Vattnet porlar under den lilla bron där bockarna Bruse inte bor och jag bara njuter, njuter, njuter. Oavsett politisk färg kan ingen hävda annat än att det som ger mest och bäst kraft och energi är vatten, sol och vind.
Hela tiden föds fortsättningar och nya vägar i boken. Jag snubblar inte till, springer kapp med en citronfjäril och förlorar, trots fjäderlätta ben som bär mig vart jag vill.
Befrielsesommaren är här. Ikväll blir det öl i en solnedgång som är en ouvertyr till morgondagens ännu vackrare soluppgång.
– Vad är klockan?
– Vet inte, men det är min tid nu.
Word up, Anjo 
Fantastiskt!
Jag sitter med ett stort leende efter att läst det här.
Du är värd all lycka, må bra och en massa till.
Kram!
(kom till Sthlm snart)
Tusen tack, Colour. Stockholm finns i tankarna, exakt när vet jag inte (förutom en tjänsteresa om halvannan vecka, det blir dock upp och hem bara).
Vi har tre ”silvertäckta” träd på vår tomt. Fy fan. Vetskapen om att det kryllar av fem miljarder larver så nära gör att det kliar i hela kroppen…….
Fast, det är ändå väldigt vackert, det kan inte förnekas.