Papperslösa reklamflyktingar

När jag gick in i en helt vanlig svensk butik häromsistens stod en man och såg grilsk ut vid en hylla.

”De har inget rätt att nyttja våra surt förvärvade förmåner och upplysande skrifter”, sade mannen till mig. Han var en sån som gav reklam ett dåligt namn och så ställde han sig än mer bredbent framför hyllan. ”Kommer det en papperslös reklamflykting så ska jag jaga honom på flykten lite till. Han har inget här att göra.”

Jag försökte argumentera att även papperslösa är värda samma behandling som andra och att det inte är lätt att vara papperslös, men mannen var helt obstinat mot att de fick köpa tre vitaminburkar och betala för två. ”Det är bara vi som gör, betalar och tar emot reklamen som ska kunna utnyttja den. De papperslösa, de som inte får reklam i sina brevlådor eller inte får den adresserad till sig, de ska fan inte ha något alls. Bort med dem, för fan.”

Jag pekade på den överfulla hyllan och menade på att det finns tillräckligt mycket i den här butiken för att räcka till alla och några till och dessutom fick erbjudandet bara utnyttjas en gång per hushåll.

”Det spelar liksom ingen roll”, sa mannen. ”Det är bättre att låta det förverkas än att slänga det till parasiter som lever på oss och inte bidrar med något alls.”

”Uteliggare då? Kan du tänka dig att skänka till dem?”

”Varför då? De är ju hemlösa och ingår per definition inte i något hushåll. De är också ett slags reklamflyktingar. De läser inte och tar in erbjudanden, men sen ska de minsann ha utan att betala för sig. Fy fan.”

”Men, om man sätter upp en lapp med texten reklam – nej tack på sin brevlåda, då?”

Han stirrade på mig med hat i blicken. ”Är du en sån som gömmer papperslösa reklamflyktingar?”

”I så fall hade jag verkligen inte haft något att dölja”, sa jag. ”Det var en retorisk fråga. Jag jobbar med reklam, i ärlighetens namn.”

Den bistre mannen sprack upp något. ”Då vet du vad jag talar om. Du skapar för oss.”

”Jag skapar för alla”, sa jag. ”Om det jag gör kommer alla till nytta, då känns det bättre. I min värld är det inte hellyckat om vissa inte får dela på tårtan. Varför äta fler bitar än man vill bara för att förneka andra ens en smula.”

”För att de andra är papperslösa reklamflyktingar. De är inte som vi. De talar inte vårt språk. De ser inte ut som vi. De är inte som vi. Det är något konstigt med dem. De måste hålla sig undan och helst försvinna helt.”

”Blir ditt liv bättre om vi kasserar saker och bygger murar istället för att någon kan förvandla ödelandet till något vackert?”

Han höll upp en burk han plockat i hyllan och skakade den frenetiskt. ”Tre för två. Jag kämpar 40 timmar  i veckan för det. Tre för två. De har inte förtjänat den. De ska ut och bort. De är inte värda det här. De är inte värda någonting. Tillåter vi dem stanna och utnyttja våra förmåner kommer reklamen att dö. Den kommer att försvinna bara för att en massa papperslösa reklamflyktingar utnyttjar allt det bra och vägrar att dra sitt strå till stacken. De kommer att ödelägga allt vi står för, allt vi är. Du som sysslar med reklam borde fatta det.”

Jag tittade på honom och skakade på huvudet. ”Ja, jag jobbar med reklam. Och nu ska jag reklamera dig. Du är ett korrekturfel.”