I min själs trädgård

Sakta låter jag sandpappret slipa mig ren. Efter nio års fruktlöst hackande för att bli fri och skräckslaget tätande när något verkligt skymtade öppnas jag mer och mer.

Jag sitter i min själs trädgård. Mer utbredd än någonsin, mindre än om en sekund. De fjäderlätta molnen på min himmel kan inte bli regn, hur jag än vrider och vänder på förklaringarna.

Jag är inte surrealisten som ni beskrev mig som.
Jag är inte clownen och knäppa farbrodern/morbrodern på kalasen.
Jag är inte den gåtfulla singeln trots att jag är så jävla bra.
Jag är bara här och nu och fortsättningsvis.

Vissa dagar är kaos, men utanför mina domäner och jag tar mig inte dit. För många gånger har jag sprungit dit och lämnat kvar mig själv i ett slags limbo.

Jag är inte den sorgsna poeten.
Jag är inte romantikern som längtar efter kärlek bortom ord.
Jag är inte den som vill ha något som är större än allt.
Jag är bara redo här och nu och för dina armar menad.

Det är märkligt ibland. Jag är så lycklig, men har ingen att dela den med. Kan man dö för att lyckan blir för mycket att bära själv? Att man faller omkull i ljuset och inte hittar ett mörker som stoppar flödet? Jag tror inte det, men jag frågar ändå.

Jag har nya ritpennor och ett block.
Jag ser historier i varje gatsten.
Jag kan inte sluta drömma ens när jag sover.
Jag läser, ser, förundras, funderar och formulerar.
Jag skriver här och nu och förintar bladens tomhet.

På något sätt har jag alltid vetat det – att jag inte kan följa det som andra skrivet. Jag har en slags tro, men den tillhör varken kyrkor eller sekter. Säger du något klokt, så lyssnar jag – okej, jag lyssnar även på dumheter – men jag kan aldrig göra annat än att skriva mitt nästa ögonblick själv.

Följde jag bara andra, då skulle jag inte gå min väg – och då vore inget av mig kvar. Så tänker jag. Så lever jag.

Jag skriver om små fallna kämpar på sjukhuset.
Jag målar bilder av hon som slåss för de ensamma.
Jag låter ljuset svepa över de som är i skuggan.
Jag pekar på de trångsynta så att ögon ska öppnas.
Jag blandar allvaret och det roliga för att jag kan och måste.
Jag kan bara inte låta bli att föreviga då och sen, här och nu.

Spriten gör inte ont dagen efter, för själen vill inte pausa och ger blanka fan i huvudvärk. Jag flyr inte till en värld av fåfängt hopp om storvinster. Mina drömmar är inte försenande och förklenande, de är planer med struktur och grund. Varje dag känner jag mer och mer av min barndoms obändighet återvända.

Jag är inte realist, jag är naiv.
Jag är inte copywriter, jag är berättare.
Jag är inte konstig, jag är konstnär.
Jag är inte fyrkantig, jag är mångsidig.
Jag kan bara inte begränsa mig till här och nu.

Det slutar aldrig i min själs trädgård. Det är ett Elysion där du inte kan vara död. Här finns fält där rågen väver minnen i symbios med vinden och små gångar att vandra på. Det regnar äppelblommor varje dag och natten och skymningen vaktar mig tillsammans med gryningen när jag sover. Daggen är ambrosia och hallonen aldrig fyllda med stingsliga getingar.

När vinden jävlas i världen utanför. När den här runda planeten är så kantstött och grå att du helst vill dra till Neptunus. Då är min trädgård intakt. Ingen tillflyktsort, bara en utgångspunkt och en återkomst.

Du är välkommen hit om du är du. Jag bjuder på pressokaffe och hemlagade bullar med socker på när som helst.

Jag vet att jag aldrig blir egoist om jag älskar mig själv.
Jag ser så mycket glädje med mina argusögon.
Jag har tappat bort o:et i längtan efter det ouppnåeliga.
Jag vet att varje fälld tår ger mer plats för skratt.
Jag fortsätter att återfödas utan skydd, här och nu.

Det är sommar i min själs trädgård.