Barn, jäpp.

Du är kille, du har gott om tid. Jag har hört det flera gånger och varje gång sagt att det är biologiskt sant, men kanske inte lika mycket mentalt. Det finns en längtan i mig att ha en egen familj, att somna först med henne, och sen, så småningom, väckas av en liten människa som är störst i världen. Och, jag vill ha det innan jag blir för gammal.

Jag lever ett gott liv. Just nu bättre än någonsin förr, skulle jag tro. Det är inte fantastiska dagar jämt, men jag är lycklig på mitt eget sätt och ler mer och mer. Jag är självklarare än någonsin förr och vågar ta både komplimanger om utseende, person och profession utan att vilja vända bort blicken och förneka mig själv. Det är en fantastisk känsla att hela sig själv i varje andetag.

Den stora längtan är en flicka att dela allt med och, om båda vill, så småningom få barn. Jag har varit i ett gäng världsdelar, mängder av länder, sett fantastiska saker och mött tusentals underbara människor. Men, jag har aldrig somnat mitt eget barn när det vaknar mitt i natten. Jag har inte sett det ta sitt första steg. Jag har aldrig sparkat boll och ritat teckningar med det. Det är en saknad.

Ja, för det är ingen sorg. Jag kan inte sörja det jag inte haft, men sakna och längta efter det – det kan jag. Och det gör jag. Det är, ska sägas, en oerhört vacker och trösterik saknad. Jag har inte ångest över att vara utan barn, det är mer en rejäl längtan.

Jag vet att barn inte är en dans på rosor. Jag har rätt många syskonbarn och de är inte alltid änglar. Skrik, gap och trotsighet blandas med det där fantastiskt naiva som vi vuxna tappar bort (tyvärr).

På jobbet är det också uppenbart att jag slipper vabba eller komma till kontoret helt utsliten efter att en magsjuk liten härjat. Jag behöver aldrig känna den rädslan som jag sett i ögonen på föräldrar när jag jobbade i vården – att gå in på barn-IVA, hjärtavdelningen eller canceravdelningen var alltid hjärtskärande. Jag har aldrig behövt uppleva den fruktansvärda förlust jag ser i både dödsannonser och blogginlägg när en liten dör.

Det är så mycket som kan gå fel, men så mycket mer som kan gå rätt – och jag tror att om jag någonsin står där, då finns ingen rädsla, ingen oro, bara glädje.

Jag längtar helt enkelt att vara en del av en familj som vi skapat tillsammans och skapar varje dag, för att vi älskar varandra.

Där har ni nästa punkt. Jag vill inte ha barn för att ha barn, eller för att bli förälder/pappa – jag vill fortsätta vara den jag mer och mer är. Jag vill ha barn för att vår kärlek gör motsatsen omöjlig. Det finns inget jag-måste-uppfylla-en-norm-och-bli-som-alla-andra i mig. Kanske blir jag aldrig far, och jag skulle aldrig bli det för att ha det i mitt CV, eller för att någon säger åt mig. Men, hjärtat säger det allt oftare; att det vore fint att ha allt det där.

Vi satt i hennes trädgård förra helgen, en av de finaste jag känner. Vi skrattade åt en beskrivning av en litens förmåga att solka ned sin moder med både ettan och tvåan. Vi sa att det var nog rätt skönt att inte ha barn, trots allt. Det är naturligtvis inte sant. Jag är rätt säker på att vi båda bär samma önskan.

Dagen innan hade jag suttit på en krog med en vän som sa att man aldrig kan sluta bli rädd och pratat om ett barn som dog när det var 22 år. Å andra sidan har hon sin son som mobilbild och älskar honom. Det är värt oron man kan uttrycka, tror jag.

Dagen efter fick jag teckningar från systerdöttrar och smälte rätt rejält då ettårige William höll lite extra hårt i sin farbror när vi tittade på de stora, råmande korna. Något hugger tag i ens hjärta när de små tyr sig till en och uttrycker kärlek utan baktankar.

Jag tänker inte gå ut och råjaga alls. På alla sätt känner jag att varje dag för mig närmare mer och mer av mig själv och det som händer, det händer. Jag tänker absolut inte nätdejta på en mekanisk sajt som ska para ihop mig med någon, för det är ändå bara slump och annat som avgör där. Jag tänker inte breda på när jag är ute, för det är inte jag. Jag är däremot vackrare än någonsin förr och om det inte räcker, så finns det inget jag kan göra åt saken. Och, jag vet att hon kan se det, däremot inte när hon gör det.

Jag tänker fortsätta leva livet som nu, bara ännu mer. Det blir en sommar av intensivt umgänge med fantastiska människor, träffade en hel hög i fredags (tre blonda skönheter – så, då var det sagt som utlovat, J, M och C) och känner mig så tillfreds med det.

Men, om en liten en dag ler mot mig, då hade det varit större än allt annat. Möjligen med undantag för när dess moder ler mot mig, för utan henne, kvinnan jag älskar, förblir mitt barn bara en dröm..